Brottsprovokation - ett nödvändigt inslag i svensk rätt?

Sammanfattning: En otillbörlig brottsprovokation innebär att polis eller med denna jämförbar myndighet provocerar fram ett brott som gärningsmannen utan inblandning från polis aldrig skulle begått. Gränsdragningen mellan bevisprovokation (som idag är mer eller mindre tillåtet) och otillbörlig brottsprovokation är ibland otydlig vilket lett till tveksamma fall och något oklara avgöranden. Brottsprovocerande åtgärder är alltså inte i dagsläget ett tillåtet inslag i svensk rätt. HD, JO och Europadomstolen har alla tagit upp frågan och kommit till samma slutsats. En otillbörlig brottsprovokation står i strid med artikel 6 i EKMR - rätten till en rättvis rättegång. Samtliga fall från Europadomstolen som inkluderats i denna uppsats, har resulterat i att klaganden fått rätt, d.v.s. att det rört sig om en otillbörlig provokation. Huvudregeln vad gäller tillåtligheten av viss bevisning, stadgar att detta är en nationell fråga som således inte ska regleras av Europakonventionen. Denna huvudregel är viktig bl.a. då det finns olika rättegångssystem hos konventionsstaterna. Det finns dock liksom till alla andra huvudregler inom juridiken undantag. Dessa undantag lyftes fram i Teixeira de Castro, förstärktes något i Vanyan mot Ryssland och fick slutligen en tydlig formulering i Khudobin mot Ryssland. Undantaget innebär således att nationella domstolar inte bör acceptera användning av bevisning som åtkommits genom otillbörlig brottsprovokation. I Australien har man däremot en annan inställning och accepterar brottsprovocerande åtgärder från polisens sida. Australiensisk rätt erbjuder ett nästintill obefintligt skydd för tilltalade som gripits med hjälp av brottsprovocerande åtgärder. Domstolen kan utesluta bevisning som åtkommits på illegal väg men endast om den anser att behovet av att skydda individen gentemot orättvis behandling väger tyngre än det allmänna intresset av att döma den tilltalade. I praktiken använder domare sällan denna möjlighet, och särskilt inte då det rör sig om mer allvarliga anklagelser. Inställningen bland jurister, polis och allmänhet varierar något, men överlag kan man konstatera att ett stort antal praktiserande poliser och åklagare anser att det finns ett ökat behov av att tillåta provocerande insatser. Samtliga tillfrågade påpekar dock att det är av stor vikt att det tydligt regleras i lag för att undvika oklarheter, missbruk och diskriminering såsom exempelvis riktade insatser. Petter Asp, som är emot användandet av provokation, lyfter fram ett par väsentliga nackdelar som man naturligtvis bör fundera över och ta hänsyn till. Dessa berör främst nackdelar för den enskilde individen som utsätts för provocerande åtgärder. Frågan huruvida man bör tillåta brottsprovokation har inget enkelt eller givet svar, men det framstår som att behovet av att bekämpa den organiserade brottsligheten väger tyngre än de nackdelar som presenteras i uppsatsen, vilket också är den slutsats som nås i denna uppsats.