Är du ett barn eller en vuxen? En utredning om ensamkommande ungas rättsliga ställning i asylprocessen och en jämförelse mellan åldersbedömningen i Sverige och Storbritannien

Sammanfattning: Ensamkommande unga som flyr undan krig eller förföljelse i sitt hemland möts i det nya landet av en migrationsprocess där åldern är central för prövningen av uppehållstillstånd. Anledningarna till det är flera. Bland annat tillerkänns personer under 18 år bostad, utbildning och sjukvård. Är den av sökanden påstådda åldern tveksam startar en åldersbedömning för att utreda om han eller hon är ett barn eller en vuxen. Ålder är en självständig prövning men är en del av skyddsfrågan. Åldersprövningen är en osäker företeelse för myndigheterna att ägna sig åt. Uppsatsen har dels till syfte att undersöka vilken rättslig ställning ensamkommande barn har när behov av skydd i Sverige prövas i materiell och processuell rätt och dels att utreda metoderna för att bedöma ålder i Sverige och Storbritannien. Syftena genomförs utifrån ett barnrättsperspektiv. Material har valts ut och hanterats utifrån en rättsdogmatisk metod, så långt det gått. Med anledning av att åldersbedömningen varken är reglerad i Sverige eller i Storbritannien har även andra källor beaktats. Ämnet ger även upphov till rättspsykologiska resonemang. Utgångspunkten vid beslut som rör underåriga är att deras bästa ska komma främst, vilket regleras i både internationell och nationell rätt. Principen får bland annat sitt innehåll genom att barnet får komma till tals. Emellertid uppställs begränsningar av hur långt beslutsfattaren behöver ta hänsyn till barns egna åsikter, vilket hämmar deras ställning. Det finns ett barnvänligt filter som påverkar tillämpningen av skyddsgrunderna i UtlL, underårigas situationer behöver inte vara lika svåra som vuxnas. Dessutom uppmärksammas särskilda omständigheter som direkt riktar sig mot barn. Sveriges skyldigheter att pröva en ansökan är långtgående när det rör ensamkommande unga. Det är därutöver endast möjligt att skicka tillbaka underåriga till sitt ursprungsland, om det finns någon vuxen som har möjlighet att ta emot honom eller henne. Hänsynen till barn i den processuella rätten utgår från förvaltningsprocessuella principer. Det är barnet som har bevisbördan för att åldern är sannolik men principen om tvivelsmålets fördel har utvecklats i asylrätten för att lätta på bördan. Kraven för att principen ska aktualiseras är emellertid ur rättspsykologiska aspekter inte helt lämpliga i barnsituationer. I asylrätten är myndigheternas ansvar för en tillfredsställande utredning långtgående. Trots det och att bevisläget är besvärligt för den enskilde har Migrationsöverdomstolen slagit fast att medicinska metoder inte ingår i myndigheternas skyldighet. Detta underminerar underårigas ställning i bevisprövningen och leder till att ålder bedöms på subjektiva grunder, vilket varken är rättssäkert eller förenligt med barnets bästa. I syfte att medicinskt bedöma ålder i Sverige genomförs röntgen av tänder och inte som i Storbritannien genom barnläkarundersökningar. Detta trots att Socialstyrelsen sökt trycka på att en pediatrisk undersökning har ett högre bevisvärde och är mindre ingripande för sökande. Även Migrationsöverdomstolen har konkretiserat att bevisvärdet är högre med en sådan metod. Det är enligt min bedömning nödvändigt att Sverige inför en konsekvent användning av barnläkarundersökningar istället. Behovet av en förutsebar användning av medicinska metoder förstärks av att det nya asylprocedurdirektivet (som ska vara implementerat innan 2015) enligt min tolkning är förenad med en särskild lättnadsregel.