Rättstillämpning under svensk kolonialtid - En komparativ uppsats där rättstillämpningen på S:t Barthélemy jämförs med rättstillämpningen i häradsrätten.

Sammanfattning: Uppsatsen syftar till att utreda hur rättstillämpningen på S:t Barthélemy fungerade i förhållande till rättstillämpningen i Sverige. Genom en rättshistorisk metod och ett komparativt perspektiv undersöks skillnaderna och likheterna mellan de två rättssystemen. Frågan besvaras genom att närmare undersöka följande tre områden: domstolens sammansättning, lagstiftningen och rättskipningen. Domstolens sammansättning tar sikte på domaren och nämnden inom de två rättssystemen. På S:t Barthélemy bestod domstolen av en konselj bestående av guvernören samt sju, senare sex, ledamöter. I Sverige ligger fokus på häradsrätten som leddes av häradshövdingen tillsammans med en nämnd bestående av tolv ledamöter. Nämnden utsågs från början av häradshövdingen men kom senare att utses av befolkningen. Konseljens blandning av folkvalda ledamöter och ledamöter som valdes genom reglementet skapade dock problem. Liknande problem fanns i häradsrätten då endast en enhällig nämnd kunde överrösta häradshövdingen. Det fanns därför en tydlig brist inom domstolssystemen som härrörde från statens intresse av att välja domstolens ledamöter. I kapitlet som berör lagstiftningen fokuserar uppsatsen på Guvernör Rosensteins förordning av den 30 juni 1787 och tjänstehjonsstadgan. Den förstnämnda reglerade slavarnas livssituation på ön, den andre förhållandet mellan tjänstehjon och husbonde. Fokus riktas sedan på bestämmelserna om aga inom respektive lag i syfte att skapa en bra rättslig förståelse inför kapitlet om rättskipning. Analysen av lagstiftningen visar att förhållandet mellan slav och slavägare byggde på ägandeskap medan förhållandet mellan tjänstehjon och husbonde huvudsakligen byggde på ett anställningsavtal. Slaverilagstiftningen var också osäkrare än tjänstehjonsstadgan, trots stadgans svårtillämplighet. Lagarna hade också olika syften och intressen. Rättskipningen presenteras i form av rättsfall som berör husaga. Rättsfallen presenteras och analyseras sedan. En jämförelse mellan rättsfallen visar att slaverilagstiftningen var mer bokstavsmässig än tjänstehjonstadgan, vars bestämmelse om aga krävde en proportionalitetsbedömning mellan tjänstehjonets överträdelse och husbondens straff. Gällande påföljdsbestämningen var det tydligt att domstolen på S:t Barthélemy tillämpade ett mer godtyckligt straff än den svenska domstolen. Det blir också tydligt att S:t Barthélemys domstol såg slavarna som objekt, bland annat genom påföljdsbestämningen gentemot slavägarna men även genom synen på slavarna som icke rättssubjekt. Analyserar man rättsfallen mot bakgrund av domstolens sammansättning och lagstiftningens utformning och syfte blir det tydligt att rättskipningen på S:t Barthélemy var godtycklig än i Sverige. Detta kan dels bero på att slavarnas ansågs vara egendom, dels på att ämbetsmännen på ön själv var slavägare och därför hade ett egenintresse i dömandet. Uppsatsen avslutas i en helhetsanalys där alla tre delanalyserna analyseras i helhet. Det finns tydliga tecken på att domstolarna ville upprätthålla slavägarnas och husböndernas intressen. Rättsfallen från häradsrätten visar att domstolen tar den svagare partens parti om lagen föreskriver det. Även domstolens sammansättning diskuteras i förhållande till rättskipningen. Uppsatsen landar i slutsatsen att domstolen på S:t Barthélemy var mer partisk än den svenska domstolen och oftare dömde efter slavägarnas intresse. Detta berodde troligen främst på att synen på slavar som objekt i jämfört med tjänstehjonen som sågs som människor.