TRE SCHABLONER I INKOMSTSKATTELAGEN

Sammanfattning: Aändandet av schabloner som beskattningsmodeller är vanligt förekommande i inkomstskattelagen (SFS 1999:1299) (IL). Schabloner i den svenska inkomstskatterätten har inte undersökts särskilt varför det finns ett behov av att diskutera för-och nackdelar med schabloner som lagstiftningsteknik. Dels ur ett principiellt hänseende, dels genom att kika närmare på specifika inkomst- och- utgiftsposter. Inspiration till den här uppsatsen hämtades från Robert Påhlssons artikel i Skattenytt.1 Där han för en kort inventering och diskussion om schabloner i allmänhet. Den här uppsatsen dyker djupare i tre av dessa schabloner. I uppsatsen inventeras och diskuteras tre standardiserade beräkningsmodeller som syftar till att ersätta verkliga värden. Dessa är värderingen av bilförmån enligt 61 kap 5–11 §§ IL, värderingen av kostförmån enligt 61 kap 3 § IL och beskattningen av den schablonintäkt som ska tas upp vid sparande på investeringssparkonto enligt 42 kap. 36 § IL. Inventeringen görsgenom att varje schablon har ett tillhörande deskriptivt avsnitt där det redogörs för schablonens historiska utveckling, dess bakomliggande syften och gällande rätt. Eftersom det är användandet av schabloner som lagstiftningsteknik uppsatsen syftar till att analysera görs även en redogörelse för begreppet lagstiftningsteknik. Uppsatsen dyker djupare i just skatterättslig lagstiftningsteknik och vad som kännetecknar en god skattelagstiftning.Uppsatsens avslutande del komparerar schablonerna inom inkomstslaget tjänst (kost-och bilförmånerna) med varandra utifrån deras syfte, konstruktion och beskattningseffekter. Schablonbeskattningen av investeringssparkonto jämförs med den konventionella kapitalbeskattningen. Inom ramen för tjänsteförmånerna fastställs att schablonerna lyckas olika bra med ett av sina syften att spegla marknadsvärdet men uppfyller sitt syfte att uppnå administrativa lättnader för den skattskyldige och SKV. Om schablonen över eller undervärderar förmånerna i förhållande till deras marknadspris leder det till att förmånstagarna antingen blir för högt eller för lågt beskattade, vilket får statsfinansiella effekter. Inom ramen för investeringssparkontot och dess schablonbeskattning fastställs att lagstiftningsprodukten inte är systemkonform och brister i neutralitet och likformighet. Detta har i sin tur fått fördelningspolitiska effekter där det främst är höginkomsttagare och storsparare som gynnas av sparformens förmånliga skatteregler. Om tillgångarna på investeringssparkontot vid försäljning i stället beskattades enligt de konventionella kapitalbeskattningsreglerna hade en inte obetydlig summa kommit de statliga finanserna till godo.