Det utvidgade reparationsbegreppet – en utvidgad avdragsrätt, men inte vid förstagångsanpassningar? : En analys av Skatteverkets ställningstagande om förstagångsanpassningar – i förhållande till gällande rätt

Sammanfattning: Sedan slutet av 1960-talet har det i lag funnits en avdragsregel som innebär att utgifter, för vissa typer av ändringsarbeten på en byggnad, kan dras av omedelbart, istället för genom årliga värdeminskningsavdrag. Regeln brukar benämnas det ”utvidgade reparationsbegreppet” och återfinns i 19 kap. 2 § 2 st. inkomstskattelagen (1999:1229). Efter att många skattskyldiga ansåg att regeln givits en alltför restriktiv tolkning i rättspraxis, genomfördes en lagändring som resulterade i att benämningen i lagtexten ändrades från ”den bedrivna näringsverksamheten” till ”den skattskyldiges näringsverksamhet”. Ändringen innebär att bedömningen av huruvida vidtagna ändringsarbeten kan anses normala i en verksamhet ska göras utifrån antingen fastighetsägarens eller hyresgästens verksamhet, beroende på vem av dem som bekostar arbetena. I juni 2016 publicerade Skatteverket ett ställningstagande i vilket redogörs för om utgifter för ändringsarbeten på en byggnad vid en ”förstagångsanpassning” av byggnaden eller dess byggnadsdel (lokal), kan vara omedelbart avdragsgilla enligt det utvidgade reparations-begreppet. Skatteverkets slutsats är att utgifter för ändringsarbeten vid en ”förstagångs-anpassning” inte är omedelbart avdragsgilla. Skatteverket har kritiserats för att i ställningstagandet tolka begreppet ”näringsverksamhet” alltför restriktivt i förhållande till lagstiftarens syfte och gällande rätt i övrigt. I föreliggande uppsats studeras det utvidgade reparationsbegreppet närmare med följande övergripande frågeställningar som utgångspunkt: Vad är gällande rätt avseende det utvidgade reparationsbegreppet? Är Skatteverkets ställningstagande och tolkning av begreppet ”näringsverksamhet” förenligt med gällande rätt? I uppsatsen kommer författaren fram till slutsatsen att Skatteverkets tolkning av begreppet ”näringsverksamhet” förefaller vara restriktivare än vad lagstiftaren åsyftar. Emellertid finner författaren likaledes att, i brist på prejudikat ifrån HFD, någon definitiv slutsats om huruvida Skatteverkets tolkning överensstämmer med gällande rätt eller ej, inte går att fastställa i dagsläget. Istället får det konstateras att rättsläget tillsvidare är oklart.