Vård under tvång eller krav på samtycke? En studie av missbruksvården inom verkställigheten av fängelsestraff

Sammanfattning: En stor andel av alla brottslingar som kommer i kontakt med den svenska kriminalvården lider av något slags missbruk. Kriminaliteten har ofta ett samband med missbruket och personen kan exempelvis ha begått brottet under någon slags påverkan eller i syfte att anskaffa sig droger. Såväl samhället som den dömde har ett stort intresse av att behandla ett eventuellt missbruk inom ramen för ett fängelsestraff, för att minska risken för återfall i brott. Den dömde kan emellertid sakna insikt om sin missbruks-problematik. Personen kan dessutom sakna motivation till behandling och en probleminsikt kanske uppstår först efter påbörjad behandling. Eftersom missbruksvården inom svensk straffverkställighet i hög grad bygger på motivation och samtycke från den dömde kan denne således gå miste om välbehövlig behandling. FäL reglerar verkställigheten av fängelsestraff och medger ett utrymme för en individualiserad straffverkställighet, där hänsyn kan tas till individuella behov och förutsättningar i syfte att underlätta återanpassningen av en intagen. De åtgärder som kan vidtas i behandlingssyfte inom ramen för ett fängelsestraff är placering på behandlingsavdelning, tillfällig permission i syfte att delta i behandling utanför anstalten, vårdvistelse på behandlings-hem och stöd och hjälp under den villkorliga frigivningen. Kontraktsvård och överlämnande till vård enligt LVM är alternativa påföljder till ett fängelsestraff, inriktade mot att behandla den dömdes missbruk. Sedan år 2002 har Kriminalvården genomfört en särskild satsning mot narkotikamissbruk på anstalt. Ett omfattande system för identifiering, motivering och behandling av fängelsedömda missbrukare har utvecklats. Utvärderingar från Brå tyder på att den anstaltsvård som bedrivs idag och som bygger på frivillighet från de intagna är effektiv i att behandla missbruk och minska risken för återfall i brott. Individualiserad straffverkställighet och en missbruksvård som bygger på motivation och samtycke möter svårigheter i att uppfylla krav på rättssäkerhet. Principer om förutsebarhet, proportionalitet och likabehandling kan åsidosättas när Kriminalvården fattar beslut som i hög grad kan påverka formen för verkställigheten av fängelsestraffet. Obligatoriska regler om missbruksvård på anstalt, med utgångspunkten att samtliga intagna ska få ta del av åtgärder riktade mot behandling av missbruk, skulle eventuellt kunna tillse att krav på rättssäkerhet i högre utsträckning tillgodosågs. Socialrätten ger en möjlighet att tvångsvårda missbrukare i vissa allvarliga fall. Syftet med tvångsvården är emellertid att ingripa med akuta insatser vid mycket svåra fall av missbruk. Införandet av tvångsvård på fängelse för att tillhandahålla långvarig behandling till samtliga intagna framstår således som olämpligt. Vidare talar pragmatiska, kostnadseffektiva och humanitära skäl emot införandet av tvångsvård för fängelsedömda missbrukare.