Samordning och forcering enligt AB 04 – Om beställarens möjlighet att åtgärda ett projekt som riskerar att överskrida kontraktstiden

Sammanfattning: AB 04 inbegriper ett antal bestämmelser som reglerar dels planering och dels de verktyg som är avsedda att åtgärda projekt som riskerar att försenas. Dessa regleringar är föremål för denna uppsats, med särskilt avseende på AB 04 kap. 4 § 6 som reglerar parternas forceringsmöjligheterna samt kap. 3 § 9 som fastslår att beställaren har ett samordningsansvar. För att uppfylla uppsatsens syfte har utgångspunkt tagits i tre frågeställningar. För det första hur samordningsansvaret fungerar, för det andra vilken funktion forceringsinstitutet fyller i en entreprenad och slutligen vilka likheter respektive skillnader det finns mellan forceringsinstitutet och ÄTA-arbeten. Beställarens samordningsansvar inbegriper, under förutsättning att parterna inte avtalat annorlunda, att dennes arbeten samordnas med entreprenörens och sidoentreprenörens samt att deras respektive arbeten samordnas. Syftet är att de inblandade aktörernas utförande inte ska inverka på någon annans arbete. Således ska beställaren tillse att de inblandade entreprenörernas arbetsmoment ordnas så att utförandet av projektet får bästa möjliga utfallet sett till dess totalekonomi. Vid bristande samordning med försening till följd kan entreprenören tillerkänns tidsförlängning. Någon direkt sanktion gentemot beställaren förefaller emellertid inte vara aktuellt. Bestämmelsen förefaller dock förse entreprenörerna med möjligheten att avkräva beställaren på vissa samordningsinsatser, typiskt sett i form av byggmöten och forceringsåtgärder. Huruvida samordningsansvaret ger beställaren några befogenheter är omtvistat. Det finns emellertid de som föreslår att det är möjligt att uttyda en möjlighet för beställaren att göra vad som skulle kunna betraktas som lydnadsplikt gällande, ytterst genom att kräva anpassning från entreprenören. Entreprenören har också ett ansvar i planeringsstadiet, nämligen att planera kontaktarbetenas utförande så att dessa kan utföras inom den tidsram som kontraktstiden fastslår. Detta ansvar inbegriper att konstruera en tidplan för utförandet av entreprenadens olika områden. Planeringen utgör en viktig beståndsdel för att framskridandet av entreprenaden ska kunna följas noggrant. Om planeringen av ett projekt visar sig vara bristfällig och en försening inträder till följd därav, kan ett antal rättsföljder bli aktuella. Tidsförlängningsinstitutet är i huvudsak av relevans mot bakgrund av uppsatsens syfte, då bedömningen av detta är grundläggande för forceringsbestämmelsens tillämplighet. Sådan jämkning av kontraktstiden aktualiseras typiskt sett när entreprenören hindras att färdigställa kontraktsarbeten på grund av omständighet som beror på beställaren eller något förhållande på dennes sida, vilket framgår av AB 04 kap. 4 § 3. Bestämmelsen efterföljs av en kommentar som fastslår att praxis rörande kontrollansvaret inom köprätten kan vara vägledande i bedömningen. I fall av hinder enligt ovan kan även ersättning utgå för entreprenören, vilket framgår av AB 04 kap. 5 § 4. För att sådan ersättning ska bli aktuell krävs det att hindret kan tillräknas beställaren och att hindret medfört ökade kostnader. Dessutom måste entreprenören kunna visa kostnadernas storlek. Vid försening av entreprenaden kan entreprenören åläggas att betala förseningsvite om förseningen beror på entreprenören. Även hävningsbestämmelsen aktualiseras om förseningen är av allvarligt slag. Forceringsinstitutet kommer till uttryck i AB 04 kap. 4 § 6 och innebär att entreprenören, i fall av förseningar, ska tillsätta extra resurser för att minska behovet av förlängning av kontraktstiden. Detta ska ske på uppmaning av beställaren, vilket följer av bestämmelsens första stycke. Entreprenören kan dock även på eget initiativ företa forceringsåtgärder, enligt bestämmelsens andra stycket. I situationer då beställaren inser att ett projekt håller på att överskrida kontraktstiden kan denne antingen låta arbeten avgå alternativt kräva att det tillsätts extra resurser i form av maskiner, fler arbetsskift eller liknande insatser för att ”tjäna” tid. Mot denna bakgrund är det intressant att se på likheterna som föreligger mellan forceringsåtgärder och ÄTA-arbeten. I doktrin fastslås nämligen att avgående arbeten kan betraktas som forceringsåtgärder. Detta innebär att om beställaren låter arbeten avgå, kan det vara kontexten som avgöra huruvida det rör sig om påkallande av forceringsåtgärder alternativt föreskrivande av ÄTA-arbeten. Sammanfattningsvis kan sägas att beställarens rätt att påkalla forceringsåtgärder är ett av de främsta verktygen att ta till när projektets kontraktstid riskerar att överskridas. Detta gör att forceringsinstitutet är centralt för beställarens möjlighet att kunna styra entreprenaden inom ramen för samordningsansvaret.