Post-human Intersections - Place-writing, Species & Enabled Landscapes

Sammanfattning: Post-humanistiska teorier ifrågasätter det med mänskligheten centraliserade perspektiv med vilket vi människor lever och upplever, beskriver och utformar världen. I ett posthumanistiskt perspektiv är natur kultur. Jord och djur är mer än resurser. Alla arter, och alla individer inom alla arter, är aktörer och subjekt. Modern djurhållning är en ofta onaturlig, ibland brutalt oetisk, konstruktion i vilken djur är resurser vars hela existens förvaltas enligt människans villkor. Moderna jordbruk är till stor del individuellt drivna monokulturer och inte den stomme i en levande landsbygd som de har varit. Manuellt arbete och traditionella material nedvärderas när natur utesluts från begreppet kultur. Vad är värdet i gödsel och symboliken i lera? Går det att med arkitektoniska ställningstaganden skriva en kritik av det inhumana i humanismens antropocentriska nedvärdering av det icke-mänskliga? Svenska kulturlandskap är långt ifrån orörda, ärrade av bruk av jorden. Hur beskriver arkitektur platsen och hur låter sig arkitektur skrivas av platsen? Hur upplevs ett landskap i tid, under årens och årets gång, i rörelse och under rörelse? Kan arkitektur synliggöra ett nu, främja biologisk mångfald och möjliggöra landskapet? Inom konströrelser som Land Art och Process Art ifrågasattes och ifrågasätts frånvaron av det naturliga, av det icke-modifierade. Deras verk placerades i det avlägsna landskapet, och inte bara färden till detta Andra, men även vandringen på platsen, och platsen i sig själv, var en del av konsten. Vidare belyser många av verken relation mellan människa, djur, natur, jord och jorden. Domesticeringen av hästar har pågått i tusentals år och möjliggjort utveckligen av det mänskliga samhället. Den mytomspunna hästen har länge varit en kulturell och religiös statussymbol, balanserande mellan det användbara och det sublima. Att rida beskrivs som en upplevelse av att vara ett med hästen, i förlängningen kanske även ett med naturen. Ridsport är idag en av Sveriges största sporter, en fysisk och tidskrävande aktivitet med hängivna entisuaster och en dominans av kvinnliga utövare. Men sporten präglas av en medial brist på uppmärksamhet och en generell brist på kommunala ekonomiska resurser. Majoriteten av dagens hästar, särskilt i storstadsregioner, står uppbundna i stall större delen av dygnet och har inte tillgång till tillräckligt stora eller varierade betesytor. I de flesta stall och hästgårdar används marken som monokultur, utan koppling till naturliga biologiska kretslopp eller med ansvar för ett hållbart bruk av jorden. Sällan skiljer sig arkitektur och plats från en till en annan. Påtagligt ofta ter sig rumslig organisation och struktur vara inadekvat för att på bästa sätt lösa praktiska frågor, för att underlätta skötsel av gård, mark, besökare, trafik och hästar. Hur känner hästarna, instängda i rum skapade av främmande, hårda, onaturliga material? I detta möte mellan människa och häst, var finns mötet med det oändliga andra som lever - med skog, jord, småfåglar, agn av vete och gris? Hur bejakas den plats i byggnaderna är placerad? En gård för hästar är en extrovert plats - en byggd struktur för människor som åker dit, för hästar för vilka det naturliga är det omgivande landskapet, för möten som består av turer, av vandringar i omgivningen, av rörelse. Projektet tar sig uttryck i en kollektivt ägd hästgård - en undersökning av den inneboende potentialen hos en serie rum och byggnader som är utformade för att fungera väl för det sam-konstituerande mötet mellan människa och djur, en post-human mötesplats där kultur är natur och art är Art.