"Det är inte bara så att livet är en dröm utan också att drömmen är livet" : Intertextualitet och autofiktion i Theodor Kallifatides 2000-talsförfattarskap

Detta är en Kandidat-uppsats från Uppsala universitet/Litteraturvetenskapliga institutionen

Sammanfattning:

I den här uppsatsen undersöks den intertextualitetsteori som framkommer i Kallifatides 2000-talslitteratur, och hur den kan användas för att läsa de autofiktiva inslagen i romanerna. Uppsatsen kommer fram till att Kallifatides ansluter sig till en poststrukturalistisk syn på intertextualitet, där intertextualitet inte så mycket handlar om direkta referenser i ett verk till ett annat, utan utgör en del i den poststrukturalistiska insikten att allt är konstruktion. Genom att människans syn på världen anses sakna essens och istället konstrueras genom språket kan text med denna syn endast referera till andra språkliga konstruktioner, det vill säga, annan text. Livet är något som ”levs mellan två citattecken”. Parallellt tycks dock Kallifatides intertextualitet inneha en mindre språkburen dimension som går tillbaka på en mer konkret historieskatt, och ett arv av kollektiva erfarenheter.

Överlag ansluter sig Kallifatides trots allt till kända intertextualitetsteoretikers, såsom Kristeva och Barthes, syn att språket bär på en inneboende intertextualitet. I uppsatsen finner jag emellertid att Kallifatides skiljer sig från nämnda teoretiker i sin inställning till detta beroende. Där Kristeva och Barthes ser en förlorad individuell frihet och agens, ser Kallifatides en vunnen samhörighet och gemenskap.

Insikten om synen på intertextualitet i Kallifatides litteratur används sedan i en läsning av de autofiktiva inslagen i verken. Där finner jag att man med en medvetenhet om nämnda intertextualitetsdiskussion kan läsa de autofiktiva inslagen som en sorts praktisk tillämpning av tankarna kring beroendet av myt och fiktion. Sammanblandandet av verken och det litterära arvet, med författarens liv, blir en exemplifiering av idén att livet levs inom redan uppdragna narrativa strukturer. Genom att blanda dåtid och nutid, fiktion och verklighet, exemplifierar Kallifatides att ”det är detaljerna som skiljer oss” från historien och myten, och ”ibland inte ens de”. Individen och författaren lever på så vis texter som redan är skrivna.

Vidare menar jag i uppsatsen att de autofiktiva inslagen på detta vis upprättar en sorts ”oklar linje” mellan författare och verk och författare och myt, där synen på förhållandena mellan verk och litterärt arv, och författaren, inte ses uteslutande som enkelriktat kausala. Författarens relation till verket blir alltså inte likriktad: istället för att författaren allena formar verket, formar verket också författaren. Även om skrivandet visserligen anses sprunget ur erfarenhet, ger det på samma gång struktur och form till erfarenheten. Fiktionen är på så vis en del av konstruktionen av oss som individer. Relationen mellan författaren och myten är mer kausalt riktad, det är arvet som påverkar författaren. Den oklara linjen handlar här mer om en oklarhet kring var författarens liv börjar och var myten slutar.

Sammantaget läses autofiktiva inslagen som en praktisk tillämpning av de teoretiska resonemangen. Funktionen blir att illustrera tidlösheten hos det litterära arvets narrativa strukturer, och att peka på författarens dubbelriktade förhållande till sin fiktion.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)