Äktenskapsförord - En avtalsrättslig komparation

Sammanfattning: Förevarande text handlar om skillnaderna mellan äktenskapsförord och förmögenhetsrättsliga avtal. Ett äktenskapsförord är ett familjerättsligt avtal med stark förmögenhetsrättslig prägel. Detta till trots gör sig dock en del typiska familjerättsliga särdrag gällande. Sådana särdrag är exempelvis de olika formkrav som gör sig gällande ifråga om äktenskapsförord. Äktenskapsförord skall upptecknas i en skriftlig handling och undertecknas av makarna för giltighet. Äktenskapsförordet skall sedan registreras. Äktenskapsförord är det enda sättet som makar kan avtala om egendomsordningen i sitt äktenskap och frångå det lagfästa giftorättssystemet. Enligt giftorättssystemet har makar antingen enskild egendom eller giftorättsgods, men bara den senare egendomstypen skall ingå i bodelning. Huvudregeln är att all makes egendom är giftorättsgods. Egendom kan dock vara enskild pga. föreskrift av givare, arvlåtare eller testator. Egendom kan även vara enskild pga. äktenskapsförord. Avtalsfriheten ifråga om äktenskapsförord är underkastad olika begränsningar. Det anses exempelvis inte möjligt enligt lag att avtala om villkorade äktenskapsförord. Makar kan inte heller i äktenskapsförord åsidosätta tredje mans föreskrift om att viss egendom skall vara enskild. Om makarna i sitt äktenskapsförord går utöver de i lag uppställda begränsningarna blir förordet ogiltigt. Att äktenskapsförord är en formbunden handling som kräver skriftlig form för giltighet gör att det skriftligt uttryckta får en särskild tyngd vid tolkningen av äktenskapsförord. Parternas vilja är givetvis avgörande vid tolkningen och utgångspunkt därför, men skriftlighetskravet gör att partsavsikten måste kunna knytas till förordstexten för att kunna bli utslagsgivande vid tolkningen. Ett äktenskapsförord utgör inte något moment i den allmänna omsättningens intresse. Härvidlag gör sig inte den sk. tillitsgrundsatsen lika starkt gällande inom det familjerättsliga avtalsparadigmet som inom det förmögenhetsrättsliga. Detta motiverar vissa skillnader i tillämpningen av ogiltighetsreglerna mellan de olika avtalsområdena. Sedan ÄktB:s ikraftträdande har äktenskapsrätten fått en egen jämkningsregel i ÄktB 12 kap. 3 §, vilken utformats med 36 § AvtL som förebild. Vissa omständigheter talar dock för att jämkning av äktenskapsförord oftare borde komma ifråga än jämkning av förmögenhetsrättsliga avtal. Exempel på sådana omständigheter är att avtalet regelmässigt sluts för lång tid och tillämpas först sedan många år gått från avtalstidpunkten samt att äktenskapsförord regelmässigt har benefika inslag. På det förmögenhetsrättsliga avtalsområdet är avtalsfriheten och avtalsbundenheten grundläggande utgångspunkter. Parterna är härvid i princip fria att avtala med vem som helst om vad som helst utan hänsyn till formkrav och dylikt. Frånvaron av formkrav innebär att avtal kan slutas såväl muntligt som skriftligt och konkludent. Parternas avtal bildar en privat rättskälla dem emellan som styr deras agerande. När parter avtalar med varandra finns en grundläggande tanke om att avtalet skall innebära balans, eller ekvivalens mellan parternas prestationer. Parts befogade tillit anses mer skyddsvärd inom det förmögenhetsrättsliga området vilket gör att förmögenhetsrättsliga avtal präglas mer av den sk. tillitsprincipen än den inom familjerätten härskande viljeprincipen. Trots att avtalsfriheten är en grundläggande princip är den omgärdad av kraftiga begränsningar. I vissa fall finns det exempelvis ett tvång att avtala och i andra fall kan det finnas förbud mot att vissa avtal träffas eller rentav förbud för vissa personer att träffa avtal. Formlöshet är huvudregel ifråga om förmögenhetsrättsliga avtal, men på vissa områden finns alltjämt formkrav. Konsekvenserna av ett brott mot formföreskrift varierar med avtalstypen. I vissa fall blir hela avtalet ogiltigt medan part i andra fall kan kräva att motparten medverkar till att formenligt avtal ingås. Tolkning av förmögenhetsrättsliga avtal sker som huvudregel efter den sk. tillitsteorin med den gemensamma partsviljan som överordnad tolkningsmetod. Eftersom förmögenhetsrättsliga avtal regelmässigt är längre än äktenskapsförord finns fler och mer nyanserade tolkningsmodeller för uttydningen av avtalsinnehållet. Ogiltighetsreglerna är ett exempel på en avvägning mellan tillitsteorin och viljeteorin där tillitsteorin är huvudsaklig utgångspunkt. För att ogiltighetsreglerna i AvtL skall vara tillämpliga krävs kausalitet mellan otillbörligheten och avtalets ingående. Jämkningsmöjligheterna i AvtL är exempel på undantag från den förmögenhetsrättsliga utgångspunkten att avtal skall hållas. 36 § AvtL har ett explicit syfte att utgöra skydd för svagare part. Jämkning är ett mer nyanserat sätt att ingripa mot obillighet i avtalsförhållanden än att förklara avtalet ogiltigt. Oskälighetsbedömningen samverkar med AvtL:s övriga ogiltighetsgrunder såtillvida att om ett avtal inte kan förklaras ogiltigt msa. t.ex. svekregeln i AvtL 30 § så kan omständigheterna som inte ansågs utgöra svek ändock påverka resultatet av en skälighetsbedömning.