Aktivitetshalsband på katt : verifiering av tillförlitligheten i mätningar av katters fysiska aktivitet

Sammanfattning: Andelen äldre katter ökar i Sverige och med åldern ökar diabetes och ledsjukdomar, som osteoartrit. Tidig diagnos av dylika sjukdomar är viktigt för katternas hälsa och välmående. Djurägarna kan ha svårt att upptäcka förändrade aktivitetsmönster i ett tidigt skede, och generellt kan subjektiva bedömningar påverka resultatet och adekvat smärtlindring eller behandling försenas. Potentialen är stor för ett kattanpassat aktivitetshalsband som övervakar katten i realtid dygnet runt och klassificerar kattens aktiviteter i flera olika aktivitetskategorier än enbart i fysisk aktivitet och vila. Studiens syfte var att validera registreringarna för ett aktivitetshalsband, med 10 fördefinierade aktivitetskategorier, innefattande gång, spring, lek, äta, dricka, toalettbesök, pälsvård, hopp, vila och sömn. Valideringen utfördes genom att aktivitetshalsbandets registreringar jämfördes med observerade registreringar utifrån videofilmer i efterhand. Studien genomfördes på ett katthem med sex katter. Aktivitetshalsbandet var utrustat med accelerometer och gyroskop och mätte kattens rörelser i tre plan. Sessionerna då katterna bar aktivitetshalsband pågick under 20 minuter och totalt genomfördes fyra sessioner per katt under fyra olika dagar. Under sessionerna registrerade observatörer katternas aktiviteter i realtid i en mobilapplikation samtidigt som katterna videofilmades. Resultatet av studien visade ett totalt positivt prediktionsvärde (beräknades som en procentandel genom att antal sekunder som en aktivitet samtidigt registrerades av både aktivitetshalsbanden och videofilmerna delades med totalt antal sekunder som aktiviteten registrerades enligt aktivitetshalsbanden) mellan aktivitetshalsbandets registreringar och observatörens registreringar utifrån videofilmer på 65,3 % med individuella positiva prediktionsvärden mellan de sex katterna från 52,1 % till 80,1 %. De tio fördefinierade aktiviteterna visade på positiva prediktionsvärden från 1,9 % till 86,1 % där hopp hade lägst och vila högst positivt prediktionsvärde i registreringarna mellan aktivitetshalsband och video. Pälsvård, gående, lekande och ätande hade positiva prediktionsvärden på 8,1 %, 29,2 %, 40,4 % respektive 71,6 %. Sömn, toalettbesök och drickande registrerades av aktivitetshalsbandet en, två respektive 18 sekunder men inga registreringar av dessa aktiviteter noterades av observatören utifrån videofilm. Ovilja att hoppa från höjder och problem att gå på kattlådan kan vara sjukdomstecken på artros. Ökat antal huvudskakningar och intensivare kliande kan tyda på klåda från exempelvis allergier eller parasitangrepp. Sjukdomstecken på hyperthyreos och diabetes mellitus kan exempelvis vara ökad törst och urinering. Övervikt kan vara svårt för djurägare att bedöma men genom objektiva bedömningar av förändringar i kattens aktivitetsmönster kan övervikt upptäckas. Aktivitetsbedömningar kan även användas under rehabiliteringen efter operationer av rörelseapparaten. Om dessa förändrade aktivitetsmönster och indirekta sjukdomstecken tidigt registreras med hög tillförlitlighet kan behandlingar sättas in i ett tidigt skede och förhindra att djuren utsätts för onödigt lidande. När aktivitetshalsband mäter kattens beteende i hemmiljö kan data skickas digitalt till veterinären, istället för att katten transporteras till och vistas på klinik. Detta innebär att katten förhoppningsvis inte påverkas och stressen minskar för katten vilket ger mer trovärdiga och rättvisande värdena. Således kan veterinärens bedömningar få hjälp om aktivitetshalsband används, vilket potentiellt säkerställer att adekvat behandling initieras tidigare. För att allmänheten och veterinärkliniker ska använda aktivitetshalsband måste de vara små, billiga, lätta, energieffektiva samt stöt- och vattentåliga. Dessutom måste de vara enkla att använda och resultaten lätta att tolka av användaren. Aktivitetshalsbandet i studien är en bit på väg men en Sammanfattning del utvecklingsarbete återstår. Fortsatta studier med längre sessioner behövs för att ytterligare validera aktivitetshalsbandets funktionalitet och tillförlitlighet. Objektiva mätmetoder som aktivitetshalsband kan sammanfattningsvis vara ett bra hjälpmedel vid utredning, behandling och utvärdering av kliniska patienter samt i forskningssyften. I nuläget rekommenderas dock inte att ett aktivitetshalsband ersätter klassiska metoder som klinisk undersökning, manuell utvärdering av behandling samt information från djurägarna, utan bör räknas som ett komplement.