Psykiatrisk tvångsvård och barnets bästa - Genomgång av aktuell lagstiftning och dess tillämpning vid tvångsvård av minderåriga med självskadebeteende

Sammanfattning: Denna uppsats behandlar frågeställningarna kring den lagstiftning som gäller vid tvångsvård av minderåriga med allvarligt självskadebeteende, hur de samverkar vid tillämpning och hur de fungerar ur en rättssäkerhetsaspekt. Uppsatsen berör huvudsakligen förhållandet mellan lag (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) samt FN:s barnkonvention, i huvudsak artikel 3 som anger principen om barnets bästa. Inom ramen för uppsatsen granskas och analyseras lagstiftningen och dess rättssäkerhet utifrån hur den tillämpas i praktiken. Detta belyses genom förarbeten, myndighetspublikationer och exemplifierande fall från media. Genomgången visar att det sinsemellan de berörda lagarna råder viss oklarhet kring ansvarsfördelning, kompetens- och resurskrav samt utövande, vilket påverkar vårdinnehållet för unga med allvarligt självskadebeteende. Mot bakgrund av ovan beskrivna arbete diskuteras slutligen rättssäkerheten utifrån FN:s barnkonvention. På det sätt som det idag är möjligt att tillämpa vård och behandlingsmetoder inom svensk psykiatrisk tvångsvård när det gäller minderåriga, strider det sannolikt mot principen om barnets bästa.