Går det att ta sig ur? En analys av automatiska förlängningar av avtal mellan näringsidkare och konsument

Sammanfattning: Automatiska förlängningar av avtal innebär att en ny bindningstid inträder om konsumenten inte senast vid viss tidpunkt säger upp avtalet. Att konsumentens passivitet är den omständighet som gör att den nya avtalstiden inträder, har bland annat gjort att sådana förlängningar jämförts med negativ avtalsbindning, vilket svensk rättsordning inte accepterar. Situationen är emellertid annorlunda när parterna från början har avtalat om att avtalet ska förlängas automatiskt. Marknadsdomstolen har också uttalat i MD 2009:30 att avtalsvillkor om automatisk förlängning av avtal inte utgör negativ avtalsbindning i egentlig avtalsrättslig mening. Avtalsvillkor om automatiska förlängningar har ändå bedömts vara oskäliga i avtal mellan näringsidkare och konsument i ett flertal fall, så väl civilrättsligt som marknadsrättsligt. I bedömningarna har ett krav på att näringsidkaren ska påminna konsumenten om uppsägning uppställts. Påminnelsen ska ske i rimlig tid och i lämplig form innan förlängningen inträder. I en promemoria, App to date, har ett förslag till lagstiftning lagts fram för att reglera förevarande automatiska förlängningar. Även detta förslag innehåller ett påminnelsekrav, samt en ytterligare möjlighet för konsumenten att komma ifrån en automatisk förlängning då någon påminnelse inte erhållits. Frågor som framträder är hur den svenska rättsordningen ser på avtalsvillkor om automatisk förlängning i avtal mellan näringsidkare och konsument, vilka omständigheter som är av betydelse vid en oskälighetsbedömning och varför. Andra frågor som uppkommer är om kravet på påminnelse och en kontroll genom praxis är en bra lösning eller om det behövs speciallagstiftning, kanske så som den i App to date, för att kontrollera villkor om automatisk förlängning. Slutsatsen blir att ett avtalsvillkor om automatisk förlängning av avtal mellan näringsidkare och konsument är oskäligt när villkoret stadgar att automatisk förlängning inträder för det fall konsumenten inte säger upp avtalet senast 30 dagar innan den ursprungliga avtalsperioden löpt ut, avtalet har löpt under en så lång tid som ett år, förlängningen görs med ett år, då förlängningen inte innebär några beaktansvärda fördelar för konsumenten (inte i konsumentens intresse), och konsumenten inte har påmints i rimlig tid och lämplig form om att uppsägning ska ske och om konsekvenserna av en utebliven sådan. Bedömningen enligt 36 § avtalslagen är som oftast i hög grad beroende av de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet. Om Högsta domstolen inte tydligare uttalar sig om hur de olika omständigheterna värderas är det svårt att dra några användbara principiella slutsatser av domstolens domar. I brist på sådan vägledning kan speciallagstiftning av förutsebarhetsskäl vara önskvärd.