Klomipraminbehandling vid separationsrelaterade problem hos hund

Sammanfattning: Att behandla hundar mot separationsångest är viktigt både ur ett djurskydds- och djurägarperspektiv. Hundar är i naturen mycket sociala djur som har ett behov av en anknytningsperson (attachment figure). Dock kan vissa individer uppvisa onormala svårigheter att skiljas från sin ägare, och det finns olika spekulationer i huruvida detta tillstånd av destruktivt beteende och oro beror på själva bandet med ägaren, eller om det kan ha andra etiologier såsom tex arv, miljö eller tidigare erfarenheter. Att behandla hundar med klomipramin – en serotonin- och noradrennalinåterupptagshämmare, klassad som tricykliskt antidepressivt läkemedel – i kombination med beteendeterapi, har i en del studier visat sig vara en effektiv behandlingsmetod mot separarationsångest hos hundar. Vissa studier konstaterar att inga större biverkningar uppvisats på hund, och menar därför att klomipramin är ett bra alternativ för att påskynda förbättringsprocessen under beteendeterapin. Andra studier på hundar visar på alterneringar såsom förändrad elektrokardiografi och nedsatt sköldkörtelfunktion, och studier på råttor har visat att långtidsbehandling kan ge oönskade effekter på minne och inlärning. Klomipramin har på andra djurslag visat sig kunna ge upphov till hypotyroidism, vilket på människa är associerat med depression och andra psykiska rubbningar. Dessutom har studier på råttor visat att behandling med klomipramin i postnatal ålder kan få konsekvenser såsom förändrat sexuellt beteende och sömnstörningar i vuxen ålder. Detta tros bero på att de serotonerga nervbanorna inte är fullständigt utvecklade vid födseln, och är därför känsliga för manipulation under hjärnans utmognadsfas. Neurotransmittorer och honliga hormoner som östrogen och progesteron har visat sig samspela och förklarar varför modulation med serotonin kan påverka sexuellt beteende och reproduktionen. Klomipramin anses av många författare vara ett effektivt och säkert läkemedel hos friska individer, men det råder enligt andra författare fortfarande osäkerhet i huruvida behandlingen är säker ur ett långtidsperspektiv, och huruvida dess effektivitet är signifikant större än den som ses vid beteendeterapi. Vissa författare menar att beteendeterapi ensamt ger lika bra eller till och med bättre resultat, och det kan således övervägas ifall denna metod skulle ersätta farmakologisk behandling helt och hållet. Andra studier har även framhållit feromoner som ett alternativ till klomipraminbehandling, då dessa visat sig ge positiva resultat och dessutom exkluderar negativa effekter som klomipramin eventuellt kan medföra.