Skydd mot diskriminering av funktionshindrade vid arbetsbristsituationer - En analys av samspelet mellan diskrimineringslagen och anställningsskyddslagen i ett EU-rättsligt perspektiv.

Sammanfattning: Funktionshindrade individers rätt till likabehandling, sysselsättning på lika villkor och integrering på arbetsmarknaden har varit ett hett ämne på såväl internationell som EU-rättslig nivå under de senaste åren. Trots det visar Arbetsdomstolens nyligen avgjorda mål AD 2012 nr 51 att den svenska rättsordningen tillåter att personer som har en nedsatt arbetsförmåga missgynnas genom arbetsbristuppsägningar. Det huvudsakliga syftet med uppsatsen är därför att utreda och analysera den närmare innebörden av skydd mot diskriminering av funktionshindrade vid arbetsbristsituationer. Arbetstagarnas skydd mot godtycklig uppsägning återfinns huvudsakligen i lag (1982:80) om anställningsskydd och diskrimineringsskyddet stadgas främst i diskrimineringslag (2008:567). På den EU-rättsliga nivån återfinns förbud mot godtycklig uppsägning huvudsakligen i Europarådets sociala stadga och i den Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Det EU-rättsliga diskrimineringsskyddet återfinns främst i rådets direktiv 2000/78/EG av den 27 november 2000 om inrättande av en allmän ram för likabehandling. I uppsatsen konstateras att kombinationen av att arbetsgivaren har en rätt att omplacera oberoende av turordningsreglerna, att åberopanden om fingerad arbetsbrist enbart i undantagsfall godtas av Arbetsdomstolen, att arbetsbrist konsumerar bakomliggande skäl av personlig karaktär samt att 23§ LAS inte har fått fullt utslag i praktiken, medför att anställningsskyddslagen inte erbjuder något långtgående skydd mot godtycklig behandling. Det är därför av hög vikt att det finns en fungerande diskrimineringslagstiftning. Funktionshinder skiljer sig från diskrimineringslagens övriga diskrimineringsgrunder eftersom funktionshinder normalt sett har en negativ inverkan på individens arbetsförmåga. För att likabehandlingsprincipen inte skall åsidosättas har arbetsgivaren därför en skyldighet att, till förmån för funktionshindrade arbetstagare, vidta skäliga stöd- och anpassningsåtgärder. EU-domstolen har ännu inte tagit ställning till den närmare innebörden av direktivets skälighetsbedömning men Arbetsdomstolen har satt kraven på stöd- och anpassningsåtgärder lågt. Följden av de låga kraven på stöd- och anpassningsåtgärder blir att diskrimineringslagen enbart erbjuder ett skydd för arbetstagare som har ett funktionshinder som i liten mån påverkar dess arbetsförmåga. För flertalet funktions¬hindrade arbetstagare medför kombinationen av diskrimineringslagens krav på jämförbar situation och Arbetsdomstolens låga krav på stöd- och anpassningsåtgärder att ingalunda diskrimineringslagen kan sägas erbjuda något skydd vid arbetsbristsituationer. I huvudsak stämmer den svenska rättens reglering väl överens med EU-rätten. Det finns emellertid två aspekter, skälighetsbedömningen av stöd- och anpassningsåtgärder och fördelningen av bevisbördan, där jag anser att Arbetsdomstolens rättsutveckling rimmar illa med EU-rätten.