36 § avtalslagen – till konsumentens värn? : Högsta domstolens domskäls förenlighet med syftet enligt prop. 1975/76: 81

Sammanfattning: 36 §, lag (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område, infördes år 1976 i syfte att säkerställa ett rättsskydd för konsumenter i relation till näringsidkare. Rekvisitet ”oskäligt” har dock, å ena sidan, hävdats vara för opreciserat för att kunna uppfattas fullkomligt rättssäkert för avtalsparter. Å andra sidan förekommer uppfattningen, att meningen med generalklausulen är att lämna utrymme för en rättsligt friare bedömning. Syftet med denna uppsats är att, med det underlag vilket kan ges av förarbetena och relevanta rättsfall från Högsta domstolen, undersöka om de domskäl, vilka fastställs för att uppfylla generalklausulens ursprungliga syfte, är tillfredsställande ur en rättssäker aspekt. I förarbetena fastställde utredningen, att ett införande av en generalklausul i avtalslagen, skulle vara ett värdefullt tillskott ur ett rättssäkert och förutsebart perspektiv. Därefter ansågs jämkning av otillbörliga villkor vara att föredra, i det fall avtal ska regleras medelst generalklausulen. Huruvida villkor kan anses otillbörligt ansåg utredningen, att avtalets innehåll, omständigheterna vid avtalets tillkomst, senare inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt, ska tas i beaktande. Flertalet remissinstanser instämde i utredningens uppfattning om generalklausulens lydelse, men ansåg dock ordet ”oskäligt” vara att föredra framför ”otillbörligt”. Föredraganden och Lagrådet ansåg utredningen ha redovisat för vagt för utformningen av generalklausulen, men instämde i den av remissinstanserna framförda åsikten att, ordet ”oskäligt” var mest fördelaktigt. Av de rättsfall, vilka redovisas för i uppsatsen, går att utröna att de mest framträdande domskälen fastställda av Högsta domstolen är av den art, att de stödjer sig på förutsebarhet, konsumentens underlägsna ställning och tydligheten i avtalsvillkor. I ett övervägande antal fall anser vi Högsta domstolens domslut vara i linje med det syfte, vilket genomsyrade förarbetena till generalklausulen. Ett fåtal domslut finner vi dock tvetydiga, eftersom vi anser att Högsta domstolens domskäl i bedömning av vissa avtalsvillkors tydlighet är inkonsekventa. Konsekvensen av detta har vi funnit är att det ställs alltför höga krav på konsumenten, såtillvida att denne krävs ha stor kännedom om gällande lagstiftning. Ytterligare ett problem med 36 § tycks vara, att dess tillämpning i vissa fall leder till konflikt med rättsliga principer, t. ex förutsebarhetsprincipen och den inom avtalsrätten etablerade principen, ”pacta sunt servanda”.