All lek sker på egen risk! – Om barns skadeståndsansvar i svensk rätt

Sammanfattning: Alla är vi barn i början. Med stigande ålder utvecklas förmågan att skilja på vad som är rätt och fel. Unga personer har begränsade möjligheter att bedöma risker och överblicka konsekvenserna av olika beslut. Likväl kan skadeståndsskyldighet bli aktuellt redan i ett tidigt skede av livet. Det civilrättsliga regelverket har en betydligt tuffare inställning till barns ansvar än vad straffrätten har. När personer under 15 år skadar egendom genom brott blir diskrepansen särskilt tydlig. Trots att dessa barn anses för unga för att tilldelas straff i en brottmålsprocess, riskerar de att bli personligt betalningsansvariga för omfattande skadeståndskrav. Uppsatsens återkommande tema är hur synen på barn och deras förmåga varierar inom rättsvetenskapen. Sedan lång tid tillbaka har unga personer mestadels setts som objekt för vuxnas omsorger. Exempel på ett sådant synsätt framgår av att civilrättslig myndighet inträder vid 18 års ålder. Under senare delen av 1900-talet har bilden av barn som självständiga subjekt vuxit fram. Betydelsen av deras rättigheter uppmärksammas allt oftare i lagstiftningssammanhang. Frågan är hur en rimlig avvägning ska göras mellan dessa principiellt olika förhållningssätt. Det kan konstateras att personer under 15 år intar en särställning inom såväl skadeståndsrätten som straffrätten. För minderåriga som orsakar skada finns möjlighet att jämka ner ersättningsskyldigheten till ett skäligt belopp. Barn som begår brott kan inte dömas till straffrättslig påföljd. Dock kvarstår problematiken att unga personer kan ådra sig stora skulder hänförliga till skadestånd. Förslagsvis borde en åldersgräns införas i skadeståndsrättsliga sammanhang, för att färre barn ska växa upp till ett liv präglat av ekonomisk utsatthet.