Pedagogers syn på lek som ett verktyg för social utveckling

Sammanfattning: Den forskning som hittills bedrivits gällande fritidshemmet har ofta fokuserat på fritidslärarens profession. I och med införandet av kapitel 4 i läroplanen har behovet av forskning kring pedagogernas syn på sin egen roll ökat (Falkner & Ludvigsson, 2016). Syftet med arbetet har varit att ta reda på hur fem pedagoger som jobbar på fritidshemmet ser på leken, på sin egen roll i leken och elevers sociala utveckling med leken som verktyg. Vår teoretiska anknytning bygger på texter skrivna av Lev Vygotskij gällande lek och barns utvecklingsprocesser. Vi har intervjuat fem fritidspedagoger som arbetar på tre olika skolor i två olika kommuner i Sverige. Tidigt i arbetet valde vi att arbeta kvalitativt och har genomfört semistrukturerade, individuella intervjuer med varje deltagare. Vi har använt tre kategorier kontinuerligt genom arbetet som utgår från vårt syfte; syn på lek, pedagogens roll och barnets utveckling. Vårt resultat visar på att pedagogernas syn på lek skiljde sig något, men i stora drag fanns många likheter. Exempel på gemensamma perspektiv var att leken bör vara lustfylld och baserad på barnens intresse. Vi fick också en bild av vad pedagogerna ansåg var en “god lekare” och vad denne skulle ha för egenskaper. Baserat på pedagogernas svar kan vi se att den “goda lekaren” enligt pedagogerna har en tydlig koppling till god social kompetens. Pedagogernas syn på sin egen roll i leken varierade, men vår tolkning var att majoriteten av deltagarna såg på sig själva som något av en handledare, som stöttar barnen i situationer som upplevs som svåra för barnet. Pedagogerna var ense om att de upplever att ett flertal förmågor utvecklas i leken. De lyfte fram elevens kommunikativa förmåga samt det sociala samspelet som förmågor som eleverna kan tänkas utveckla. Under intervjuerna framkom det att pedagogerna inte förde samtal om det som fungerade i barngruppen utan fokus hamnade mestadels på det som inte fungerade. I sista delen av analyskapitlet ställer vi oss frågande till hur pedagoger kan utmana varje individuellt barn utan att föra kontinuerliga samtal inom arbetslaget.