Straffrätten och skada på miljön - En studie av harmprincipens förhållande till kriminalisering på miljöområdet

Sammanfattning: Frågan om bevarande av och långsiktigt utnyttjande av miljön framstår som en av vår tids viktigaste frågor. Bland tillgängliga åtgärder på miljöområdet finns kriminalisering: ett styrmedel med kraftfull klang men med begränsad räckvidd och nytta och framför allt en åtgärd som endast bör användas som sista utväg i enlighet med principen om ultima ratio. Sålunda anses varje straffbeläggande generellt för att vara god¬tagbart behöva upp¬fylla ett antal krav som uppställs i begränsande kriminaliserings¬¬-principer. En fram¬trädande sådan princip och fokus för den här uppsatsen är kravet att gärnings¬typen orsakar skada. Den övergripande frågeställningen för upp¬satsen är sålunda hur kriminalisering på miljöområdet förhåller sig till kravet på skada, främst som det formulerats genom the harm principle (harm¬principen) med fokus på Joel Feinbergs definition. Studien är rätts- och moralfilosofiskt inriktad, men nuvarande kriminalisering på miljö-området används exemplifierande för att belysa särskilda problemområden. Skador på miljön har nämligen vissa särdrag som utmärker dem från skador som traditionellt angetts som skäl för kriminalisering med stöd av harm-principen. Miljö¬påverkan har ett nära samband till samhälls¬utvecklingen, inte minst den tekniska utvecklingen. De uppkommer ofta genom risk-tagande och som en systematisk bieffekt av mänsklig verksamhet som producerar nytta, inte genom gärningar med direkt avsikt att skada. Miljö-skadorna är också många gånger abstrakta, vidspridda och ospecifika, utan tydliga ansvariga och tydliga offer. De skadande eller riskfyllda gärningarna kan sålunda endast med svårighet relateras till de koncept som enligt Feinberg ger harmprincipen dess inne-börd. Det finns även exempel på gärningstyper som medför miljöskador och där harm¬principen kan ge tydliga skäl för kriminalisering, men två specifika problem¬områden framträder. Den största svårigheten när miljö-kriminaliseringar ska förhållas till harmprincipen är att miljöskadorna är – i olika bemärkelser – avlägsna de gärningstyper som orsakar dem. För det första utgör vissa typer av miljöskador exempel på så kallad ackumulerad skada, eftersom en skada först uppkommer först när flera fristående agerande utgör gärningar som isolerade inte innebär skada, men som påverkar miljön i skadande riktning. Miljöförorening utgör typfallet av ackumulerad skada. Det råder ingen konsensus om hur sådana fall förhåller sig till harmprincipen och kriminalisering. En möjlighet är att kriminalisering endast kan rättfärdigas då straffrättsliga sanktioner enbart fungerar som uppbackning till ett administrativt system. Harmprincipen upp¬¬visar emellertid även då vissa teoretiska svagheter. (Minst) fyra problem¬¬områden framkommer: formuleringen av rättigheter, komplexiteten i intresse¬-avvägningen, upprätthållandet av principens allmän¬giltighet och brist på klandervärdhet. För det andra befinner sig gärningstyper som önskas kriminaliseras för att skydda miljön ofta på stort avstånd från att skada faktiskt uppkommer. Till stor del rör det sig om kriminalisering av risk¬tagande. Harmprincipen erbjuder schemat the Standard Harm Analysis för urskiljande av godtagbart avstånd genom analys av skadans sannolikhet och magnitud, men miljöskadornas särdrag försvårar avvägningarna som härvid måste göras. En möjlighet är att komplettera harmprincipen med ytterligare urskiljande principer genom utvecklande resonemang om klandervärdhet. Tillräcklig-heten av klanderresonemang visar sig dock svår att bedöma, eftersom en full¬ständig klanderteori avseende avlägsna skador saknas. Sammanfattande kan sägas att förhållandet mellan harmprincipen och miljökriminalisering är problematiskt och problemets kärna tycks utgöras av att utifrån harm-principen formulera skäl för kriminalisering på miljöområdet, samtidigt som principens begränsande kapacitet upprätthålls. I min mening behöver inte det utgöra ett skäl för att överge harmprincipen. Principen utgör egentligen bara en konkretisering av det – alltjämt – fundamentala straffrättsliga syftet att förhindra skada. Eftersom kriminalisering på miljö¬området innebär att harmprincipen utvidgas, är det dock viktigt att den kompletteras med ytterligare urskiljande principer, där frågan om klander blir central.