Medborgarförslag och rätten till staden. En metodfokuserad studie om Botkyrka kommuns medborgarförslag

Sammanfattning: Dagens urbana utveckling erbjuder stor valfrihet för den som har pengar. Kritiker menar samtidigt att alla som bor i staden och berörs av dess utveckling inte har möjlighet att utnyttja denna valfrihet. Detta gör att alla inte har lika stor möjlighet till inflytande över, och därmed rätt, till staden. Ojämlikhet präglar staden och gör den till vad många samhällgeografer menar är en plats för orättvisa. Att alla medborgare ska kunna påverka sitt samhälle är en grundkomponent i en demokrati. För att öka deltagande, delaktighet och inflytande i politiken på lokal nivå och på så sätt stärka demokratin har medborgarförslag införts som direktdemokratiskt medel i många svenska kommuner och landsting. Botkyrka kommun är en av de kommuner som infört medborgarförslag, och deltagandet har de senaste åren varit jämförelsevis utbrett. Denna uppsats tar avstamp i en kartläggning av Botkyrkas inkomna förslag 2008-2010 som jag genomförde på kommunens uppdrag. Den syftar dels till att kartlägga fördelningen av inkomna medborgarförslag, beslut och handläggningstid, per kön och per geografiskt område, samt att undersöka verkställandet av förslagen. Med bakgrund av de samhällsgeografiska teorierna om rätten till staden syftar uppsatsen därtill att undersöka hur medborgarförslag kan komma in i dessa diskussioner för att se hur de som ett direktdemokratiskt medel kan förstås ur ett samhällsgeografiskt perspektiv. Genom att lägga tonvikten på att arbeta fram lämpliga metoder, främst kvantitativa, besvaras frågeställningarna i grafisk form och i text. Kortfattat visar resultatet att könsfördelningen mellan förslagsställare varierar över tid och kommundel. Vad gäller typ av beslut och handläggningstid finns generellt inga större skillnader, varken könsfördelningsmässigt eller geografiskt. Besvarat är det vanligaste beslutet och alla förslag som har bifallits har också genomförts. Det som är utmärkande är att den geografiska fördelningen av förslagsställare är mycket ojämn alla tre åren. Studien visar dessutom att antalförslagsställare samvarierar positivt med inkomst och att det är den resursstarka delen av befolkningen som utnyttjar sin möjlighet att påverka i störst utsträckning. Analysen som görs av resultatet binds slutligen samman med den avslutande diskussionen där medborgarförslag som deltagardemokratiskt medel relateras till teorierna om rätten till staden. Det diskuteras om medborgarförslag kan ses som en motreaktion, ett spel då makten att påverka egentligen ligger någon annan stans än hos medborgaren eller om det främst är en lösning på konfliktrisken som finns då rätten till staden måste omförhandlas.