Responsibility to protect - Principens betydelse för Libyen och Syrien

Sammanfattning: Under 1990-talet genomfördes flera omdiskuterade humanitära interventioner. De som var kritiska hävdade att interventionerna var en oacceptabel kränkning av suveränitetsprincipen. Förespråkare menade att respekten för mänskliga rättigheter var ett viktigare intresse att skydda. 2001 släpptes en rapport som fick stor betydelse för den globala utvecklingen på området. I rapporten lanserades konceptet Responsibility to protect, som innebär att statssuveräniteten är villkorad och att varje stat har en skyldighet att skydda sin egna befolkning mot massövergrepp. Skulle skyldigheten åsidosättas överflyttas istället ansvaret på det globala samfundet. Den arabiska våren förde med sig oroligheter i många nordafrikanska länder och i Libyen urartade situationen snabbt till ett inbördeskrig. FN agerade snabbt och gav grönt ljus till en humanitär intervention efter bara några veckor av stridigheter. Forskare världen över såg agerandet som ett erkännande av Responsibility to protect och att principen fått fäste. Samtidigt pågår sedan 2011 en konflikt i Syrien där dödssiffran är betydligt högre än den var i Libyen när säkerhetsrådet beslutade om att intervenera. I den här uppsatsen undersöker jag säkerhetsrådets agerande i förhållande till konflikterna i Libyen respektive Syrien och argumenterar för att Responsibility to protect har konceptuella brister. Brister som innebär att det är betydligt mer sannolikt att vi i framtiden kommer att får se fler situationer som liknar den i Syrien än den i Libyen.