Att svara som gärningsman eller som medverkande

Sammanfattning: En viktig utgångspunkt i straffrätten är det individuella ansvaret. Människor begår däremot ofta brott tillsammans. Denna uppsats handlar hur det straffrättsligt bör hanteras när flera personer begår brott gemensamt. Syftet med uppsatsen är att behandla den rubriceringsproblematik som kan uppstå när en tilltalad står åtalad för ett brott som är begånget i gemenskap. Begreppslig klarhet är genomgående ledord i avhandlingen. Av särskilt intresse är gärningsmannabegreppet och kontaktytan mellan ansvar som gärningsman i förhållande till ansvar som anstiftare eller medhjälpare. Genom rättsdogmatisk metod behandlas materialet, som huvudsakligen består av svensk juridisk doktrin och rättspraxis, med avsikt att redogöra för hur gällande rätt bör förstås och hur den har utvecklats. Genomgående i avhandlingen och särskilt i uppsatsens avslutande del diskuteras materialet utifrån den intresseavvägning som präglar straffrätten. Där den enskildes rättsskydd i förhållande till de allmänna måste tillgodoses samtidigt som straffrättens förverkligandeintressen, att kunna lagföra och bestraffa brottslingar, också tillgodoses. Uppsatsen inleds med en redogörelse för allmänna rättsprinciper och de processuella regler i rättegångsbalken såväl som Europakonventionen som säkerställer rätten till en rättvis rättegång. Sedan följer en generell redogörelse av medverkansläran och de olika former av ansvar som kan aktualiseras då brott begås av flera personer. Särskilt utrymme viks åt olika former av ansvar i gärningsmannaskap och då särskilt genom tillämpning av 23 kap. 4 § st. 2 BrB, vilken har tolkas på så vis att även den som inte i strikt mening är gärningsman ändå i vissa fall kan anses vara det. Sedan följer en redogörelse över rättspraxis i syfte att presentera hur gränsdragningen mellan ansvar som gärningsman eller ansvar som i övrigt medverkande utvecklats över tid och hur rättsläget bör förstås i nuläget. Studiens resultat visar att kontaktytan mellan ansvar som gärningsman och ansvar så som i övrigt medverkande primärt gör sig gällande vid tillämpning av det utvidgade gärningsmannaskapet. Ansvarsformen aktualiseras i de fall en tilltalad, som i strikt mening är anstiftare eller medhjälpare, bör anses vara gärningsman eftersom det mot bakgrund av situationen i fråga anses vara naturligt. Avgörande för bedömningen har varit huruvida personen ifråga kan beskrivas ha agerat i samråd eller inte med andra och även huruvida dennes främjandegärning varit av sådan kvalitet att den motiverar ansvar som gärningsman. Studien visar att det i rättspraxis har funnits en växelverkan mellan hur domstolarna behandlat dessa begrepp och över tid har rättssäkerhetsintressen tillåtits att spela en större roll med konsekvensen att det vad avser rubriceringsfrågan blivit svårare att döma någon i utvidgat gärningsmannaskap. Studien visar även att de processuella regler som ligger till grund för en rättvis prövning i RB och EKMR inte är samstämmiga.