Kausala ontologier i en svensk kontext : En antropologisk studie i metafysiska strukturer

Sammanfattning: Det finns en ryckig men etablerad tradition av att skriva “orsakernas antropologi”. Evans-Pritchards (1937) visade vägen på ett sätt som lockar läsare än idag. Men fastän andra har fortsatt i hans anda, förblir kulturbundna idéer om orsak och verkan ett försummat fält som förtjänar uppmärksamhet. Människan är en meningsskapande varelse. Hon inte bara lever i sin värld - hon är sin värld; en värld hon ständigt återskapar ur sina vardagliga intryck. Forskning, redogjord för bl.a. av Haidt (2011) och Jackson (2017) säger att vi naturligt och intuitivt ser mönster; att vi ständigt strävar efter att leva i sammanhängande, logiska världar. Detta meningsskapande, eller hur vi binder samman, knyter ihop och relaterar i sig skilda ting till varandra, bottnar förmodligen i ett naturligt behov av kontroll, förutsägbarhet och mening. Och när vi skapar våra livsvärldar och konceptualiserar livet verkar analogierna som vägleder oss inte heller vara slumpmässigt utvalda, som Horton (1993) argumenterar, utan spegla de kulturella kontexter vi lever i. Murdock (1980) och Much, Mahapatra och Park (2003) har i olika studier visar på hur dessa analogier, eller föreställningar om världens inneboende ordning, kan te sig.  Denna uppsats undersöker lidandets ontologiska strukturer, som antas vara kulturbundna och socialt förmedlade. Fria intervjuer med “vanligt folk” ger en inblick i hur man tänker kring orsak och verkan i en modern, svensk kontext. Dessa utsagor konceptualiseras sedan antropologiskt. Denna text vill visa på "vanligt folks" tankar om världen och smärtsamma erfarenheter. Hur kan dessa förstås? Intervjuer och litteraturstudier skall kasta ljus över ett relativt försummat antropologiskt forskningsområde.