Att se brottslingen – belastningsregistrets syfte och användning

Sammanfattning: Utifrån rättsociologiskt och kriminologiskt perspektiv studeras betydelsen och användningen av uppgifter ur belastningsregistret. Likaså studeras lagstiftningens utveckling och hypotetiska konsekvenser av användningen. Belastningsregistrets existens förklaras utifrån två faktorer: - viljan att minska brottsligheten, att skapa ett bättre och säkrare samhälle; - den kausala verklighetssynen, allting har en orsak och resultatet kan förutsägas eller förhindras om vi lär oss förstå och känna igen orsakerna. Faktorerna är inte nya, samma faktorer var rådande när socialskyddsrörelsen satte sin prägel på rättssystemet. Det som gör belastningsregistrets existens speciell är att rättssystemet idag präglas av nyklassicismen med dess fokus på rättssäkerhet och dess kritik av prognostänkande. Samtidigt är den kausala verklighetssynen fortfarande rådande. Också nyklassicismen och proportionalitetsteoretikerna tror på möjligheten att förutsäga resultat utifrån kända omständigheter. Utifrån den kausala förståelsen är användandet av belastningsuppgifter i de brottsbekämpande myndigheternas arbete förklarligt. Svårare är det att förklara betydelsen av belastningsuppgifterna i de rättsvårdande myndigheternas arbete. Skärpta straff för de som döms för återfall motiveras med att de som enbart begår en överträdelse ska kunna dömas lindrigare samt att allmänheten förväntar sig att upprepade överträdelser av gemensamma lagar straffas hårdare en enstaka övertramp. När argumentationen byggs på allmänhetens uppfattning glömmer man bort att fråga sig var allmänhetens uppfattning kommer ifrån, vad den har sin grund i. Allt som oftast verkar det finnas en uppfattning av att det finns en allmänmänsklig, medfödd uppfattning om vad som är rätt och fel och att denna uppfattning är oföränderlig. Det räcker med att se på de straffrättsskolor som har avlöst varandra under de senaste seklerna för att se att så inte är fallet. Kontrollen av belastningar vid anställning bygger på risken att dömda individer ska begå brott på nytt men det finns också, framför allt bland tillämparna, en uppfattning av att individerna genom sina handlingar har visat att de är olämpliga till sin natur. Det finns ett riskmedvetande som inte bygger på konkreta skaderisker utan på risken att individerna ska föra vidare olämpliga värderingar eller göra dåliga val i sin yrkesutövning. De ”sekundära” straff som de dömda utsätts för genom att själva straffet tillåts påverka både kommande straff och kommande laglydighet (anställningsmöjlighet etc.) ges inte någon större uppmärksamhet i lagstiftningsarbetet. De påpekas på några ställen att de dömdas möjlighet till återintegrering inte får hindras av uppgifter om tidigare brottslighet. Samtidigt ses de sekundära straffen i stort sett som en naturlig del av straffet. Straffet som i sin tur ses som en naturlig del av brottet. På så sätt blir de konsekvenser som uppstår för de dömda inte strukturellt betingade utan något som individen själv har orsakat genom sin brottslighet. Den lagstiftning vi har idag bygger på individens ansvar för sitt liv och möjliggör en rad integritetskränkande och stigmatiserade åtgärder. Framför allt leder den bort från strukturellt baserade åtgärder. Konsekvenserna av lagstiftningen ses många gånger inte som speciellt besvärliga eftersom de som drabbas har förtjänat det genom sitt brottsliga handlande. I slutändan riskerar vi dock att bygga ett kraftigt polariserat samhälle där brottsligheten inte minskar utan tvärtom ökar tillföljd av att subkulturer där brottslighet accepteras skapas bland utstötta. Risken finns också att vi bygger ett samhälle där tidigare dömda stängs ute från legala möjligheter att tjäna sitt uppehälle. Det går i användningen och utökningen av registreringen att se en ökad medvetenhet om risken att utsättas för brott. Att medvetenheten om riskerna har tagit de proportioner som den har idag finns det ingen enkel förklaring till. Uppsatsen behandlar några faktorer som kan ges förklaringsvärde. Det är individualiseringen och det ansvar som kommer med individens ökade rättigheter. Det är (natur)vetenskapens kraftiga expandering och kausalförklaringens dominans. Slutligen är det sekulariseringen och det ansvar som numera är människans. Medvetenheten om riskerna tillsammans med känslan av ansvar för sitt eget välbefinnande skapar rädsla och en vilja att byta rädslan mot säkerhet. Den bekräftelse som den säkerhetsskapande lagstiftningen ger åt rädslan kan tänkas leda till att riskaversionen fortsätter öka vilket i sin tur leder till en ökad efterfrågan på kontrollerande och säkerhetsskapande åtgärder. Dessa åtgärder leder i sin tur till en ytterligare bekräftelse av rädslan. Det hela blir en ond cirkel där rädslan försöker bemötas med säkerhetsskapande åtgärder med där säkerheten endast fungerar som en bekräftelse på rädslans existensberättigande. Säkerhet föder rädsla. Förenklande förklaringsmodeller där den enskilde ses som helt och hållet ansvarig för sina egna handlingar, där strukturella omständigheter inte tillmäts betydelse och där den enskilde kan ses som en ond och/eller egoistisk individ öppnar upp för en mängd åtgärder. Framför allt öppnar de upp för ett förhållningssätt där åtgärdernas konsekvenser inte behöver beaktas. Det är svårt att se att det finns gränser för vad individen kan utsättas för eller att det finns gränser för i vilken utsträckning individen ska utsättas för konsekvenserna av sitt handlande. Det går att se en utveckling som leder till att överträdare av rättssystemet förverkar sina rättigheter att betraktas och behandlas som människa – den senaste tidens debatt kring utformningen av högriskfängelser ger oss en föraning om vad det (redan) innebär.