Humanexponering för PFOS via konsumtion av egenfångad fisk från vattendrag runt Stockholm

Detta är en Kandidat-uppsats från Linnéuniversitetet/Institutionen för kemi och biomedicin (KOB)

Sammanfattning: BAKGRUND: Per- och polyfluorerade alkylsubstanser, PFAS, är ett samlingsnamn för en stor grupp mycket stabila substanser. Vissa PFAS är klassade som persistenta, bioackumulerbara och toxiska (PBT-ämnen) och har en negativ hälsoeffekt på människor och djur. De är vanligt förekommande i exempelvis brandskum och förhöjda halter finns därför ofta i vattensystem som ligger nära brandövningsområden. Perflourooktansyra (PFOS) är idag den enda PFAS som är förbjuden inom EU och är förmodligen den mest toxiska. Tolerabla gränsvärden finns idag endast för två PFAS; PFOS och PFOA. En av de största källorna för humanexponering av PFOS är fiskkonsumtion, medan PFOA inte brukar vara detekterbar i fisk. SYFTE: Syftet med denna studie var att analysera humanexponering av 11 olika PFAS (PFOS, PFOA, PFHxA, PFHxS, PFHpA, PFNA, PFDA, PFDS, PFBS, PFUnDA och PFOSA) efter konsumtion av abborre (Perca fluviatilis), baserad på analysdata från Stockholms stads miljögiftsövervakning. Då fokus i arbetet framförallt ligger på PFOS så har uppskattat PFOS-intag via denna exponeringsväg jämförts med tillgängliga toxikologiska referensvärden. Likaså syftar arbetet att undersöka hur PFOS- exponeringen via konsumtion av sötvattenfisk förhåller sig till bakgrundsexponering av PFOS i normalbefolkningen. METOD: PFOS-exponeringen via konsumtion av sötvattenfisk beräkandes för tvånivåer av fiskkonsumenter; ”mest sannolik exponeringsnivå” (MSE, där man äteregenfångad sötvattenfisk max 6 ggr per år), och ”hög exponeringssnivå” (HE, där manäter egenfångad sötvattenfisk 1 ggr/vecka). En vidare uppdelning gjordes på”normalkonsumenter” (person som äter normalstora portioner och har en medelvikt) och ”storkonsumenter” (person med låg vikt som äter stora portioner). Beräkningarna grundar sig på tre års analysdata (2015-2017) på abborre från 14 olika vattensystem kring Stockholm stad, vilka kan betraktas som representativa fiskevatten i en urban miljö, utan känd PFOS-påverkan från punktkälla. PFOS-analyser i fisk användes tillsammans med data från litteraturen över fiskkonsumtion och kroppsvikt. Litteraturdata användes även för att beräkna exponeringen i normalbefolkningen viaandra livsmedel och dricksvatten. Även här gjordes beräkningarna för ”mest sannolik exponering” (normalkonsumtion av dricksvatten och normalexponering av PFOS via övriga livsmedel) och ”hög exponering” (storkonsumtion av dricksvatten och högexponering via övriga livsmedel). Därefter jämfördes resultatet med tolerabla dagliga intag (TDI) och PFOS-exponeringen via fiskkonsumtion relaterades till det PFOS-intag som normalbefolkningen blir utsatt för via konsumtion av dricksvatten och andra livsmedel. RESULTAT: I de analyserade proverna av abborrmuskel stod PFOS för ca 90% av PFAS-innehållet, PFOS är den förening som exponeringsberäkningarna gjorts för. Bakgrundsexponeringen för PFOS i normalbefolkningen, via konsumtion av dricksvatten och andra livsmedel (även köpt fisk), beräknades till ca 0,5 ng/kg/dag (vuxna) och 0,7 ng/kg/dag (barn) för den mest sannolika exponeringsnivån (MSE). För den högre exponeringsnivån (HE) beräknades intaget till ca 1,7 ng/kg/dag för både vuxna och barn – alltså väl under EFSAs rådande TDI-värde på 150 ng/kg/dag. Vid jämförelse med dessa bakgrundsnivåer visade sig följande för de 4 exponeringsnivåer som karakteriserats vid konsumtion av egenfångad insjöfisk: MSE – normalkonsument: I denna grupp var PFOS-exponeringen via konsumtionen av egenfångad sötvattenfisk omkring 0,5 ng/kg/dag (vuxna) och 1,1 ng/kg/dag (barn), innebärandes att redan individer som konsumerar egenfångad fisk 6 ggr/år dubblerar sin PFOS-exponering. Det totala intaget ligger dock långt ifrån rådande TDI-värde. MSE – storkonsument: För vuxna och barn beräknades PFOS-exponeringen via sötvattenfisk till ca 1 respektive 2 ng/kg/dag. HE – normalkonsument: För kvinnor blev PFOS-exponeringen 17 ng/kg/dag och för män 18 ng/kg/dag medan resultatet för barn var 37 ng/kg/dag. HE – storkonsument: PFOS-exponeringen från insjöfiskkonsumtion, i detta ”worst-case-scenario”, var 27 och 33 ng/kg/dag för kvinnor respektive män och 69 ng/kg/dag för barn. Hos denna grupp blev exponeringen runt 15 gånger högre än i normalbefolkningens hos vuxna och 40 gånger hos barn. DISKUSSION: Att PFOS stod för den största delen PFAS stämmer väl med förväntat resultat. Studien visar att normal- och storkonsumtion, inom ”den mest sannolika exponeringsnivån”, av sötvattenfisk från de vattensystem i närheten av Stockholm stadsom omfattats av studien, inte utgör någon hälsofara enligt de TDI som gäller idag även om det ger en procentuellt sett stor ökning av PFOS-intaget relativt vad som normalt är att förvänta via intag av livsmedel (även dricksvatten inräknat). Storkonsumenter inomkategorin ”hög exponeringsnivå” utgör ett worst case-scenario, där barn i gruppen kommer upp i ungefär halva TDI. Vid eventuell revidering av TDI så finns risk att både normal- och storkonsumenter, inom ”hög exponeringsnivå”, av sötvattenfisk hamnar påPFOS-intag runt eller över TDI.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)