Flera skadeståndsskyldiga - Den slutgiltiga ansvarsfördelningen

Sammanfattning: Inom skadeståndsrätten är huvudprincipen att en skadelidande har rätt till full ersättning för sin förlust. I 6 kap. 4 § SkL stadgas att då flera är skadeståndsskyldiga svarar de solidariskt gentemot den skadelidande. Denne kan kräva vem han önskar på hela ersättningen och det blir sedan en fråga för de skadeståndsskyldiga att dela upp ansvaret sinsemellan. Syftet med denna uppsats är att utreda hur denna ansvarsfördelning skall ske, vilket inte är reglerat i SkL. Den slutgiltiga ansvarsfördelningen mellan flera skadeståndsskyldiga beror på vilken grund ansvaret vilar. När alla skadeståndsskyldiga svarar på grund av culpa ger praxis uttryck för att det skall ske en skälighetsbedömning. Vid bedömningen tas hänsyn till bland annat graden av vållande och om ansvaret är på grund av eget eller annans vållande. Resultatet av en skälighetsbedömning blir oftast att ansvaret fördelas lika och det torde föreligga en presumtion härför. I svensk rätt gäller huvudprincipen att den som ansvarar på grund av strikt ansvar har regressrätt mot den som har culpaansvar. Denna princip har blivit ifrågasatt och det har framförts kritik häremot, men kritiken har inte haft något stort inflytande på lagstiftningen. Kritiken riktas bland annat mot att regler om strikt ansvar bygger på en riskfördelningstanke till skillnad från culpaansvar och att den culpöse inte nödvändigtvis är den mest lämpade att bära ansvaret i slutändan. Den slutgiltiga ansvarsfördelningen vid situationer där alla skadeståndsskyldiga bär strikt ansvar är ett oklart område. Oftast brukar det ske en skälighetsbedömning där samtliga omständigheter beaktas. En skälighetsbedömning leder vanligtvis till en likafördelning av ansvaret, vilket också är huvudregeln. När det rör regress mellan flera som har principalansvar sker ansvarsfördelningen efter vad som är skäligt med hänsyn till arbetstagarnas vållande. Bär samtliga skadeståndsansvariga strikt ansvar delas skadan lika om det inte finns skäl för en annan fördelning. Principen att en strikt ansvarig har regressrätt mot en som varit culpös gäller även vid principalansvar, men har endast ringa betydelse på detta område. Vanligtvis faller hela skadeståndsskyldigheten på arbetsgivaren eftersom arbetstagaren endast är ansvarig om det finns synnerliga skäl enligt 4 kap. 1 § SkL. I 32 kap. 8 § 2 st. MB regleras den slutgiltiga ansvarsfördelningen mellan flera skadeståndsskyldiga vad gäller miljöskadeansvar. Hänsyn skall tas till vad som är skäligt vid beaktande av grunden för skadeståndsansvaret, möjligheterna att förebygga skadan och omständigheterna i övrigt. Det föreligger presumtion för en likafördelning av ansvaret även vid miljöskador. Vid situationer där alla bär strikt ansvar och en samtidigt varit culpös föreligger ofta skäl att frångå presumtionen. Principen att en strikt ansvarig har regressrätt mot en som svarar på grund av culpa är gällande även på miljöskadeområdet, men principen är ifrågasatt. Vid trafikskador har den som har strikt ansvar endast i undantagsfall regressrätt mot den som varit vållande. Regressen vid trafikskador skiljer sig från regleringen i SkL då det föreligger en obligatorisk trafikförsäkring. Det blir således en fråga för försäkringsbolagen att fördela ansvaret. En lagreglering om det slutgiltiga ansvaret har varit uppe till diskussion vid flera tillfällen, men har aldrig lett till något resultat. Frågan är nu åter under utredning. Ett lagförslag har lagts fram i SOU 2002:1, vilket har stora likheter med den nuvarande regleringen i MB.