Anhörigersättning vid brott

Sammanfattning: Anhörigersättning är ett skadestånd som i vissa fall betalas ut till personer som tillhör anhörigkretsen till en person som har drabbats av brott eller en i övrigt skadeståndsgrundande handling. Ersättningen syftar till att kompensera de anhöriga för den psykiska chock som händelsen har orsakat dem. Svensk rätt har länge präglats av en restriktiv inställning till anhörigersättning. Det var först 1993 som HD överhuvudtaget dömde ut skadestånd i en sådan situation. Sedan dess har möjligheterna för anhöriga att få ersättning successivt utökats. HD har spelat en avgörande roll för denna rättsutveckling. Det har även antagits ny lagstiftning som har gått åt samma håll. Syftet med den här uppsatsen är att undersöka och rekonstruera gällande rätt på detta område. Resultatet av min undersökning visar att HD har ställt upp krav på att vissa förutsättningar måste föreligga för att det ska finnas en rätt till anhörigersättning i det enskilda fallet. Vilka dessa krav är varierar beroende på omfattningen av de fysiska skador som har drabbat den primärt skadelidande. En återkommande fråga som har motiverat den försiktiga inställningen är en oro för de samhällsekonomiska konsekvenserna av en alltför långtgående rätt till anhörigersättning. Det som åsyftas är kostnader för försäkringsväsendet och staten. HD har vid upprepade tillfällen uttryckt en osäkerhet kring hur en utvidgning av skadeståndsansvaret skulle belasta systemet. Trots den återhållsamma inställningen märks en tydlig tendens i både rättspraxis och lagstiftning att uppmärksamma anhörigas situation. Rätten till anhörigersättning har också blivit starkare sedan 1993. Det är troligt att denna utveckling kommer att fortsätta. Bland annat så finns det för närvarande ett utredningsförslag ute på remiss som syftar till att öka nivån på den ersättning som betalas ut till anhöriga till brottsoffer.