Jämställdhet i skogsbruket? En analys av förhållandet mellan skogsvårdslagens miljömål och produktionsmål

Sammanfattning: Skogen och skogsbruket är av mycket stor vikt för Sverige såväl ur strikt ekonomisk synpunkt som när det gäller rekreation och naturupplevelser för människor. Skogen innehåller också en stor del av den biologiska mångfald som finns i Sverige. Denna mångfald har vi lovat att värna om i många sammanhang. Bland annat genom att ansluta oss till FN:s Konvention om biologisk mångfald. Sett i ett historiskt perspektiv har lagstiftningen under nästan hela 1900-talet syftat till att driva fram en högre produktion i skogsbruket och detta har ofta skett på bekostnad av naturvården. Det har varit önskvärt att ersätta gammal lövskog med mer snabbväxande barrskog. Detta har inte varit positivt för den biologiska mångfalden eftersom artrikedomen oftast är betydligt större i en gammal, ur produktionssynpunkt mindre välskött lövskog. Så sent som 1993 kom en stor omsvängning i svensk skogspolitik. Då fick skogsvårdslagen två stycken mål, ett produktionsmål och ett miljömål. Avsikten, enligt förarbetena, var att dessa båda mål skulle vara jämställda. Varje samhällssektor ska svara för att uppsatta miljömål nås inom dess område. Det är alltså skogsnäringen själv som med hjälp av den statliga skogsvårdsorganisationen ska se till att de uppsatta målen kan nås. För att nå upp till målen med skogspolitiken måste man dessutom ta större naturhänsyn än vad skogsvårdslagen kräver eftersom detta är en typisk minimilagstiftning. Efter en genomgång av skogsvårdslagen, framförallt när det gäller den vanliga skogen som inte är speciellt skyddad, kan jag bara konstatera att sanktionsmöjligheterna är mindre när det gäller miljörelaterade problem än produktionsrelaterade. Eftersom rättssäkerheten för skogsägaren är mycket viktig krävs i princip alltid att Skogsvårdsstyrelsen meddelat ett föreläggande i det enskilda fallet angående vilken naturhänsyn som ska tas vid till exempel en avverkning. Om skogsägaren sedan överträder detta är det möjligt att ett brott mot skogsvårdslagen begåtts. När det gäller överträdelser som mer direkt har med möjligheten att uppnå produktionsmålet att göra, krävs i regel inget föreläggande utan en överträdelse av lagen och övriga föreskrifter kan direkt utgöra grund för åtal. Ett stort problem för naturens och miljöns del är också att när myndigheterna gör en inskränkning som påtagligt försvårar pågående markanvändning på den berörda delen av fastigheten ska det i regel utgå ekonomisk ersättning. Stöd för detta finns bland annat i grundlagen. En paradox i sammanhanget är att enligt skogsvårdslagen får inte myndigheterna kräva så stor inskränkning i pågående markanvändning att ersättning måste utgå. Myndighetskrav som direkt befrämjar produktionen kommer dock i regel att betala sig även för skogsägaren och här kan det aldrig bli tal om någon ersättning. Denna skevhet i skogsvårdslagstiftningen kan vara positiv för statsfinanserna men knappast för miljöarbetet. Ett annat problem när det gäller eventuella överträdelser av lagen är att polis- och åklagarmyndigheter kanske inte alltid ser detta som något som bör prioriteras. Eftersom skogsvårdslagen inte togs in i miljöbalken har man inte heller tillgång till miljödomstolarna, när det gäller andra mål än brottmål, som rör skogsvårdslagen. Brottmål prövas överhuvudtaget inte av miljödomstolen. För att skydda nyckelbiotoper har Skogsvårdsstyrelsen getts möjligheten att med stöd av miljöbalken avsätta speciella avgränsade områden som biotopskyddsområden. Ersättning för detta ska då utgå enligt miljöbalkens regler. När det gäller Skogsvårdsstyrelsens sätt att i praktiken arbeta med lagen har jag varit i kontakt med företrädare för myndigheten. Det har då framkommit att Skogsvårdsstyrelsen helst vill nå längre i miljöarbetet än vad skogsvårdslagen kräver. Genom information, rådgivning och ett gott samarbete med skogsägarna hoppas man komma längre i denna strävan än genom mer konkret myndighetsutövning. Eftersom skogsvårdslagen är en minimilagstiftning finns det utrymme för frivilliga åtgärder för att förbättra skogsvården. Staten erbjuder en sådan genom möjligheten att teckna naturvårdsavtal på skogsområden som lämpar sig för att skötas på ett visst sätt. Detta är ett civilrättsligt avtal som i regel tecknas på femtio år och det följer fastigheten även vid en försäljning. Skogsägaren förbinder sig att sköta skogsområdet på ett visst sätt mot ekonomisk ersättning. Andra frivilliga åtgärder som finns är någon form av miljöcertifiering. Dessa är styrda av marknaden och kan vara utformade på olika sätt. Det system som förmodligen är det bästa är det så kallade FSC-systemet som är en nivåcertifiering där nivån bestäms av en oberoende organisation. I detta system finns möjlighet att certifiera slutprodukten och inte bara själva skogsbruket. Detta är det enda certifieringssystem som miljöorganisationerna stöder fullt ut. Några större förändringar i lagstiftningen förbereds inte för tillfället. Det myndigheterna gör nu är att samla in information om vad som behöver göras för att bevara den biologiska mångfalden. Realistiska delmål ska sättas upp för hur vi slutligen ska nå de miljökvalitetsmål som finns. Det är också viktigt att delmålen verkligen blir sådana så att de går att följa upp med jämna mellanrum. Avslutningsvis kan sägas att det inte är lätt att åstadkomma förändringar så länge det inte får kosta pengar. Det är endast små ingrepp i pågående markanvändning som markägaren behöver tolerera utan att ersättning ska utgå. Med stöd av enbart skogsvårdslagen finns inte ens möjligheten att begränsa markanvändningen så mycket att ersättning måste utgå i det vanliga skogsbruket. Ett annat problem är också att rättssäkerheten för dagens skogsägare är betydligt större än vad den är för morgondagens. Så länge inte kommande generationer har möjlighet att göra sin röst hörd blir det, inte helt oväntat, vi som lever nu som beslutar vilket pris vi är beredda att betala för att bevara den biologiska mångfalden åt våra efterkommande.