Socialtjänstens arbete med digitala möten i barn -och unga ärenden : möjligheter och hinder för ökad delaktighet

Detta är en Kandidat-uppsats från Högskolan Väst/Avdelningen för socialt arbete och socialpedagogik

Sammanfattning: I spåren av covid-19 har många svenska verksamheter ställt om och vidtagit åtgärder för att minska smittspridningen mellan människor. Människors situation och livsvillkor har under en kort period förändrats och det är något oklart hur detta påverkar den psykosociala hälsan över längre tid. Socialtjänstens verksamheter har också behövt ställa om i sitt sätt att möta barn och unga för att fortsatt kunna skydda dem från att fara illa. Denna studie har undersökt hur socialsekreterare uppfattar barn och ungas delaktighet i digitala möten. Studien har genomförts utifrån en kvalitativ ansats genom semistrukturerade intervjuer med sju socialsekreterare som har erfarenhet av att arbeta med barn och unga, därefter har en tematisk analys använts på intervjumaterialet. Den teoretiska utgångspunkt som använts innefattar Molins (2004) modell av delaktighetens domäner samt Shiers (2001) modell av ”vägen till ökad delaktighet”. Resultatet visar att socialsekreterare har övervägande positiva erfarenheter av digitala möten med barn och unga. Digitala möten är främst ett komplement till det fysiska mötet och möjliggör ökad delaktighet genom att barn och unga får fler alternativ att uttrycka åsikter genom att det bidrar till ökad tillgänglighet och känsla av trygghet. Barn och ungas delaktighet kan förstärkas genom att verksamheter skapar rutiner och ökar kompetensen hos medarbetare gällande digital teknik och digitala möten.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)