Laicité - en introduktion till religionsfriheten i Frankrike

Sammanfattning: Laicité är principen som styr det franska samhällets och den franska statens sekulära karaktär. Den innebär i huvudsak att religion och kyrka hålls utanför det politiska livet och nekas inflytande i statliga angelägenheter. Laicité har sitt ursprung i de historiska förändringarna av religionens och kyrkans roll i samhället och deras förhållande till statsmakten, särskilt förändringarna efter den franska revolutionen 1789. Laicité förutsätter en lagfäst reglering av religionsfriheten och omfattar således en organisering av friheter, däribland opinionsfriheten, tankefriheten och den fria utövningen av religion. Vi upplever dessa friheter som möjligheter och för detta behövs ett lagstiftande utrymme. På detta sätt kommer laicité in i det politiska livet. Laicité utgår ifrån att lagen bara kan uppstå genom en kritisk granskning av det mänskliga tänkandet om sig självt. Det är arvet från den filosofiska traditionen som sätter tänkande på första plats. Att vända sig till en annan värld (religiös verklighet) elimineras totalt. Laicité vilar därför även på en kulturteoretisk grund. Kulturen vars grunder kan härledas ur religionen måste således hitta andra pelare som kan bära den. Frankrike, kanske mer än andra länder i västvärlden, var tvunget att slåss för friheten från den kyrkliga auktoriteten vilken hade en total kontroll över det politiska och sociala livet. Långt efter att kyrkan makt gradvis eliminerades var religiösa krafter förknippade med monarkin och autokratin och sågs som ett hinder på vägen till demokratin och moderniseringen av samhället. Detta har lett till att det är väldigt lätt för fransmännen att tolka starka religiösa åsikter som ett direkt hot mot friheten och deras sätt att leva. En sådan stark (religiös) symbol som den muslimska slöjan är ett exempel på detta. Unga flickor blev avstängda från skolan eftersom de vägrade att ta av sig slöjorna. En särskild kommitté - Stasi kommittén tillsattes och skulle undersöka vad laicité innebar i det praktiska livet. Kommittén lade fram en lagproposition som år 2004 trädde i kraft genom lagen om förbud mot att bära iögonenfallande religiösa symboler. Den individuella friheten kommer i Frankrike på andra plats efter statens strikta neutralitet. Principen om laicité utkristalliserades under den franska revolutionen 1789 och betydde även slutet för ecklesiastiska privilegier. Universella principer befästes, bland annat tankefriheten och jämlikheten inför lagen. Detta framkommer i Deklarationen om människans och medborgarens rättigheter. Lagarna ur nämnda deklaration från 1800-talet befriade så småningom staten från dess historiska band med den katolska kyrkan och nya politiska/sociala normer byggdes på grundval av denna republikanska universalism. Genom en ny lag från 1905 separerade staten ytterligare från kyrkan och laicité stärktes. Vidare tillkom under 1900-talet ständigt nya lagar om familjen och individen och i preambeln till grundlagen 1958 ges laicité till och med ett konstitutionellt skydd. Samhället blir mer sekulärt, men laicité betyder inte att staten besegrar religionen. Snarare är det så att religionen hindras från att ha tillgång till den politiska och administrativa makten samt från påverkan av åsikter. Denna princip om laicité påverkar fundamentalt det franska samhället. Detta har problematiserat förhållandet mellan Frankrike och arabländerna med vilka Frankrike haft nära kontakt med sedan 150 år, då Frankrike försökte etablera sig i sina ''arabiska'' kolonier. Det verkar som att laicité tolkas olika i olika situationer. Ibland får multikulturalismen företräde, till exempel när intellektuella kretsar tar negativ ställning till Mohammedkarikatyrerna eller när man tvingas leva gömd eftersom man vågade kritisera islam i Frankrike. I andra situationer vinner laicité, när en kvinna anses uttrycka, genom sin burqa, en radikal politisk ställning och nekas franskt medborgarskap.