Konkurrenters rättsskydd vid olagligt statsstöd - ett svenskt dilemma

Detta är en Uppsats för yrkesexamina på avancerad nivå från Lunds universitet/Juridiska institutionen

Sammanfattning: Sammanfattning Den 1 juli 2013 trädde den nya statsstödslagen i kraft. Den statliga utredning som dessförinnan tillsattes fick bland annat i uppdrag att analysera om det behövdes särskilda bestämmelser för att tredje part inför svensk domstol ska kunna yrka återkrav eller skadestånd under åberopande av genomförandeförbudet i artikel 108.3 FEUF och att lämna förslag på den författningsreglering som eventuellt kunde behövas. Utredningen bedömde att så var fallet och föreslog att en helt ny talerättskatalog skulle införas i den svenska rättsordningen. Regeringen var dock av motsatt uppfattning och Statsstödslagen innehåller därför inga talerättsbestämmelser till förmån för tredje parter. Det är i kontrasten mellan Utredningens och regeringens olika synsätt som uppsatsens övergripande EU-rättsliga frågeställning väcks,nämligen frågan om vilka rättigheter som tredje parter kan härleda ur fördragsbestämmelserna på statsstödsområdet och i vilken utsträckning medlemsstaterna har en skyldighet att bereda dem möjligheten att väcka talan vid domstol med åberopande av dessa rättigheter. Med utgångspunkt i vad som framkommer i den delen är uppsatsens syfte att utreda hur Statsstödsutredningens lagförslag förhåller sig till gällande EU-rätt och att klargöra hur regeringens invändningar mot detta kan förstås. Syftet är även att diskutera lämpligheten av Statsstödslagens utformning och att dra slutsatser om hur det gällande rättsläget bör tolkas av rättstillämpningen för att den svenska rättsordningen framledes ska uppfylla EU-rättens krav på statsstödsområdet. Med avseende på den övergripande frågeställningen framkommer att olagligt statsstöd kan bli föremål för talan av tredje parter vid de nationella domstolarna som en följd av genomförandeförbudets direkta effekt. Då genomförandeförbudet innebär en skyldighet för medlemsstaterna att inte bevilja statligt stöd utan att detta först godkänts av kommissionen konstateras det att den rättighet som tredje parter kan härleda ur detta förbud inte är någon rättighet i traditionell bemärkelse utan snarare utgörs av en rätt att inte drabbas negativt av att olagligt statsstöd utges. Vidare framkommer att det i avsaknad av unionslagstiftning på området som utgångspunkt är upp till de nationella rättsordningarna att fastställa de regler som gäller för väckande av talan vid den nationella domstolen. Dock måste dessa regler uppfylla likvärdighets- och effektivitetsprincipernas krav och de får inte heller stå i strid med den grundläggande rätten till ett effektivt rättsskydd. Vidare konstateras att EUdomstolen har gjort ett antal uttalanden om de nationella domstolarnas roll som kan tolkas som att vissa rättsmedel måste tillhandahållas tredje parter då olagligt statsstöd utbetalats. Bland annat mot bakgrund av att tredje parters rätt till ett effektivt rättsskydd samverkar med intresset av att säkerställa statsstödsrättens effektiva genomslag dras slutsatsen att de krav som uppställs på medlemsstaterna med avseende på tillhandahållande av rättsmedel på statsstödsområdet är särskilt långtgående. Med anledning av de frågeställningar som uppkommit i den svenska lagstiftningsprocessen behandlar uppsatsen även frågan om hur EU-domstolens rättsmedelspraxis förhåller sig till eventuella hinder som den nationella rätten uppställer mot tredje parters talerätt ifråga om olagligt statsstöd. Den frågeställningen aktualiserar doktrinen om medlemsstaternas processuella autonomi och dess begränsningar i form av effektivitetsprincipen – innefattande både säkerställandet av statsstödsrättens effet utile och enskildas rätt till ett effektivt rättsskydd. I det avseendet konstateras att EU-domstolen tillämpar ett särskilt avvägningstest vars utfall är beroende av en mängd faktorer och är svårt att förutse. I den delen uppsatsen applicerar den gällande EU-rätten på de svenska förhållandena konstateras att Utredningens lagförslag av olika anledningar inte var strikt nödvändigt, men däremot lämpligt ur ett unionsrättsligt perspektiv. Vidare riktas kritik mot regeringens bristande ställningstagande till Utredningens slutsatser om vilka rättigheter som tillkommer tredje parter då olagligt statsstöd utbetalts och hur de ska göras gällande. Det konstateras även att Statsstödslagens utformning delvis är vilseledande ifråga om vad som är gällande rätt. I en sista utblick kommenterar uppsatsen även det gällande rättsläget. Det konstateras där att det även fortsättningsvis ankommer på rättstillämpningen att säkerställa statsstödsrättens effektiva genomslag i Sverige och att Statsstödslagen trots allt bidragit med något förbättrade möjligheter för rättstillämpningen att tillgodose tredje parters rätt till effektiva rättsmedel. Oklarheter kvarstår dock i vissa avseenden och det föreslås därför avslutningsvis att rättstillämpningen söker klarhet i dessa genom en begäran om förhandsavgörande till EU-domstolen.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)