Barnets bästa – en utveckling inom Kriminalvården : En fallstudie om hur kriminalvården utvecklar sin verksamhet efter att barnkonventionen blev lag i Sverige.

Sammanfattning: Utgångspunkten för studien var att Kriminalvården fick kritik från barnrättskommittén när det gäller barn till föräldrar som är frihetsberövade. Kritiken riktades bl. a. mot att barn dels reser långt för att besöka sin förälder samt dels att barn som reser långt inte med automatik får förlänga besökstiden på vissa anstalter. Uppsatsen har samtidigt pekat på utmaningar och viktiga förutsättningar för att beakta barnkonventionen inom kriminalvården. I ett svenskt sammanhang, efter att barnkonventionen blivit lag i Sverige 2020, har organisationsutvecklingen med avseende på uppfyllande av barns rättigheter inom den offentliga sektorn varit relativt outforskad. Uppsatsen fyller förhoppningsvis en del av den kunskapsluckan. Syftet med denna studie är att visa hur Kriminalvården utvecklats med avseende på uppfyllande av barnkonventionen. Frågeställningarna fokuserar på hur kriminalvården förbättrar sin verksamhet genom att ständigt beakta barnkonventionen vid ärende som rör barn. Studien genomfördes som en kvalitativ studie. Datainsamlingen till denna studie skedde genom semi-strukturerade intervjuer, nio respondenter som är barnombud på olika nivåer i hierarkin i region väst deltog. Studien visar att Kriminalvården styr sina processer centralt uppifrån genom att informera om lagstiftning och nationella riktlinjer för att förmedla hur barnkonventionen ska beaktas i regioner och lokala enheter. Sedan tolkar varje enhet riktlinjerna på det sättet som passar verksamheten såsom häkte, anstalt eller frivård. Studien visar att det krävs mer samarbete mellan olika myndigheter för att främja arbetet mot barnets bästa. Enligt studien räcker det dock inte med att beakta barnkonventionen i handböckerna eller genom utbildningar utan det ska finnas ett personligt engagemang hos medarbetarna om de ska anses vara kundorienterade.