Komparativ studie av svensk och amerikansk avtalsrätt - avtals ingående

Sammanfattning: Uppsatsen belyser skillnader och likheter mellan svensk rätt och amerikansk avtalsrätt vid slutande av avtal. Den svenska rätten har rötter i civil law familjen, medan den amerikanska tillhör common law. De olika förhållandena till rätten speglar naturligtvis av sig i rättsreglerna. Den allmänna avtalsrätten regleras i svensk rätt av Avtalslagen. Denna är tillämplig på avtal inom förmögenhetsrättens område. Inom den amerikanska rätten regleras den allmänna avtalsrätten av rättspraxis. Domstolarna tar dock även hänsyn till Restatement Second of Contracts, en slags kompilation av sedvanerätten som tagits fram av American Law Institute. Den kommersiella rätten har fått ett eget regelverk genom Uniform Commercial Code. UCC ändrar i viss mån common law reglerna till förmån för bestämmelser som är mer anpassade för kommersiella avtal. Reglerna i UCC är dock endast tillämpliga på köp av lös egendom. Den största skillnaden mellan det svenska och det amerikanska rättsystemet är frågan om ett anbuds bindande verkan. Sverige använder sig av löftesprincipen, vilken innebär att anbud och accept är två var för sig bindande viljeförklaringar. Anbudsgivaren är ensidigt bunden av sitt anbud under acceptfristen. Inom amerikansk rätt används istället kontraktsprincipen, vilket för med sig att anbudsgivaren inte blir bunden av sitt löfte förrän motparten har accepterat detta löfte. En accept sker genom att motparten avger någon typ av consideration, till exempel ett motlöfte eller utför en prestation. Båda parter blir då bundna samtidigt. Ett löfte som saknar consideration är inte verkställbart. Vissa löften kan dock vara bindande utan consideration om det finns starka skäl för att verkställa ett sådant löfte. Läran om consideration förefaller föråldrad, inte minst på grund av att dess nödvändiga rekvisit ganska enkelt uppfylls i de flesta kommersiella transaktioner. Många av de löften som inte är bindande på grund av saknad av consideration är inte heller bindande inom svensk rätt, till exempel löften om gåva. Ett rättssystem behöver inte använda sig av en sådan komplicerad lära som consideration för att kunna vägra verkställighet av vissa löften och avtal. I den internationella avtalsrätten har man valt att delvis använda sig av kontraktsprincipen men utan att tillämpa den komplicerade läran om consideration. Kontraktsprincipen innebär att en löftesgivare inte är bunden av sitt löfte förrän anbudet accepterats, men principen medför inte att ett rättssystem måste tillämpa krångliga regler för hur ett anbud skall accepteras. Det är sådana regler som gör den amerikanska läran problematiskt. De flesta författare verkar vara överens om att avtalsrätten skulle klara sig bra utan denna lära. Trots motståndet har dock reglerna om consideration överlevt länge, den enda förklaringen torde vara traditionens starka kraft. USA: s tillämpning av kontraktsprincipen medför att ett anbud kan återkallas fram till dess att accepten är avsänd. En liknande regel finns även i PECL, CISG och UNIDROIT Principles. Regeln kan anses vara en kompromiss mellan löftes- och kontraktsprincipen på grund av att det finns undantag för de fall då det i anbudet finns en bestämd acceptfrist eller då anbudstagaren hade befogad anledning att förlita sig på att det inte kunde återkallas och till följd därav vidtagit åtgärder. Sverige har inte antagit CISG del II på grund av denna bestämmelse, utan håller envist kvar vid löftesprincipen. Den svenska och amerikanska avtalsrätten har flera gemensamma drag, men innehåller även många olikheter. Parternas avsikt att rättshandla är bedömt enligt liknande kriterier. Inom svensk rätt är det inte avsikten att rättshandla som är viktigast, utan huruvida den handlande har givit motparten skälig anledning att anta att han åsyftade en rättshandling. I USA bedöms parternas handlande utifrån objektiva kriterier. Bestämmelserna torde leda till lika bedömningar. Båda rättssystemen tillämpar systemet med anbud och accept. De båda rättssystemen uppvisar emellertid olika regler angående vem som står risken för att accept och återkallelse kommer fram. Svensk rätt och common law har samstämmiga regler för oren accept, med undantag för de subjektiva rekvisit som finns i AvtL. Enligt UCC § 2-207 gäller istället att svaret inte behöver vara helt överensstämmande med anbudet för att utgöra en accept. Regeln i UCC § 2-207 är speciellt utformad för att passa in på problemet med kolliderande standardavtal. Tanken bakom denna bestämmelse var att komma ifrån lösningen med last shot som tillämpas inom common law och istället skapa mer flexibla regler. De amerikanska domstolarna har tolkat regeln på varierande sätt, men den gällande tolkningen innebär att domstolen tillämpar klausulupplösning och fyller ut luckor som uppstår med utfyllande regler från UCC. Inom svensk rätt finns inga lagregler eller avgöranden från HD som berättar hur en sådan situation skall lösas, vilket innebär att rättsläget är oklart. En framtida lösning genom lagstiftning eller praxis kommer antagligen att överensstämma med den lösning som finns i PECL.