Skillnader i farmakologiska egenskaper mellan ketamins enantiomerer

Sammanfattning: Ketamin är ett anestetikum som används inom veterinärmedicinen på en rad djurslag. Den har sin huvudsakliga verkningsmekanism som icke-komepetetiv anatgonist på NMDA-receptorer och producerar en dissociativ anestesi. Ketamin förekommer som två enantiomerer, S-ketamin och R-ketamin, som på våra djurslag administreras gemensamt som ett racemat. Hos människa har det observerats skillnader i farmakokinetik och farmakodynamik mellan dessa isomerer. Senantiomeren har visat sig mer potent samt inducerar mindre orolighet och färre hallucinationer under uppvak. I den aktuella litteraturstudien görs en genomgång av det vetenskapliga underlag som berör skillnader i farmakologi för ketamins enantiomerer på våra husdjur. Dessutom görs ett försök att besvara frågan hurvida det är motiverat att använda en beredeningsform med endast S-enantiomeren istället för racemat ketamin. Författaren gör en presentation av ketamins kemiska struktur, basala fakta om stereospecificitet samt ketamins huvudsakliga verkningsmekanism, farmakokinetik och farmakodynamik. Där utöver berörs skillnader mellan enantiomererna gällande koncentrationer av modersubstans och metaboliter i plasma, systemiskt clearance, potens och tid för återhämtning. Djurslag så som häst, hund, katt, svin, gnagare och idisslare är inkluederade i materialet. Hos häst och hund verkar metabolismen av ketamin vara enantioselektiv men vid vilket metaboliskt steg verkar vara oklart. Det är möjligt att enantioselektivitet finns hos de enzymer som metaboliserar ketamin till dess aktiva metabolit norketamin. Det är också en möjlighet att det sker i hydroxylationen av norketamin, det vill säga nästkommande steg i ketamins metaboliska väg. Det finns i det presenterade materialet inga skillnader i systemiskt clearance mellan enantiomererna, bortsett från hos hund som sövts med halotan. Där misstänks dock läkemedelsinterkationer vara en faktor som påverkar. Bland våra husdjur, likt för människa, har S-ketamin generellt en högre potens än R-enantiomeren och racematet. Det är troligt att skillnaden kommer sig av en högre affinitet för NMDA-receptorerna hos S-enantiomeren. I litteraturen finns även beskrivet att anestesi med S-ketamin efterföljs av ett snabbare uppvak på hund. Detta gäller även häst, som reser sig snabbare eller med bättre koordination efter avslutad anestesi. Det skall dock poängteras att studiepopulationerna för de presenterade studierna har genomgående varit små. Det är därför svårt att dra slutsatser utifrån endast det presenterade materialet. Avslutningsvis kan därmed sägas att trots vissa skillnader enantiomererna emellan är det, baserat på den här litteraturstudien, inte motiverat att frångå veterinärmedicinsk praxis och administrera S-enantiomeren isolerad istället för i racemat form.