Europakonventionens tillämpning på förhållandet mellan enskilda i Arbetsdomstolens praxis

Sammanfattning: I syfte att skydda medborgare från övergrepp begångna av staten har ett antal europeiska länder undertecknat Europakonventionen. De fri- och rättigheter som Europakonventionen består av är allmänt formulerade och för deras efterlevnad ansvar både de länder som undertecknat konventionen och den Europeiska domstolen. Europakonventionens rättsliga status i Sverige var till en början osäker. Svenska domstolar ansåg ända in på 1970-talet att Europakonventionens bestämmelser inte var direkt tillämpliga i Sverige. Det fanns även ett ointresse att använda Europakonventionen som tolkningsunderlag vid bedömningen av svensk rätt. På 1980-talet började ett antal svenska medborgare vinna mål gentemot den svenska staten i Europadomstolen och ungefär samtidigt började Högsta Domstolen använda konventionen som tolkningsunderlag. Europakonventionen inkorporerades i svensk rätt 1995 och blev då direkt tillämplig för domstolar. Frågan om Europakonventionen var direkt tillämplig mellan enskilda parter på arbetsmarknaden dök upp i domstol tätt inpå inkorporeringen av konventionen. I doktrin hade sedan tidigare en livlig diskussion förts om Europakonventionen hade horisontell verkan mellan enskilda. En sådan verkan kom i doktrin att börja kallas för Drittwirkung. Detta arbete syftar till att undersöka om Europakonventionen har drittwirkung mellan enskilda parter på den svenska arbetsmarknaden, och hur Arbetsdomstolen i sin praxis behandlat frågan. En granskning av Arbetsdomstolens praxis visar att domstolen tillämpat flera av Europakonventionens artiklar i tvister mellan enskilda. Arbetsdomstolen har i flera fall valt att ge artiklar drittwirkung och på så sätt har dessa kommit att påverka relationen mellan enskilda. Då domstolens argumentation i flera fall är otydlig är det svårt att exakt utröna vilken påverkan Europakonventionen har kommit att få mellan enskilda på arbetsmarknaden.