Vårdslös rådgivning – Vad innebär vårdslös rådgivning vid finansiell rådgivning samt investeringsrådgivning?

Sammanfattning: Till följd av finanskrisen förlorade konsumenter genom placeringar i riskfyllda finansiella instrument stora delar av sina investeringar. Under åren 2008 och 2009 inkom fler klagomål till Finansinspektionen och Konsumentverket jämfört med tidigare år om att många konsumenter via rådgivning rekommenderats produkter som inte motsvarat den risk de varit beredda att ta eller att information om risken inte varit tillräcklig. Det finns idag två lagar som reglerar området för en rådgivares skyldigheter och förpliktelser. Den första lagen, lag om finansiell rådgivning till konsumenter (FRL), trädde ikraft den 1 juli 2004 och reglerar förhållandet mellan näringsidkare och konsument vid finansiell rådgivning. Den andra lagen, lag om värdepappersmarknaden (VpmL), trädde ikraft den 1 november 2007 till följd av MiFID direktivet och reglerar förhållandet mellan näringsidkare och professionell, icke-professionell samt jämbördiga motparter vid investeringsrådgivning. FRL gäller således inte längre för värdepappersinstitut, fondbolag och försäkringsförmedlare som numera omfattas av VpmL. Kraven som ställs på en rådgivare enligt båda lagarna är huvudsakligen att en rådgivare måste ha tillräcklig kompetens, att dokumentation måste upprättas över det som förekommit under rådgivningstillfället, att kunderna måste förses med information om arten och riskerna med investeringen och att rådgivare måste göra en lämplighetsbedömning och anpassa rådgivningen till kundens önskemål och behov. De båda lagarna skiljer sig inte mycket åt till innehållet. VpmL har dock fört med sig en kundkategorisering i professionella, icke-professionella investerare samt jämbördiga motparter istället för uppdelningen i FRL mellan näringsidkare och konsument. Lagen har även fört med sig en bättre precisering av lämplighetsbedömningen samt kravet att inhämta nödvändiga uppgifter. Eftersom investeringsrådgivning numera är en tillståndspliktig verksamhet har även detta inneburit ett starkare investerarskydd. Skadestånd regleras i 6 § FRL. Detta innebär att avgöranden om vårdslös rådgivning från tiden innan VpmL:s ikraftträdande fortfarande är aktuella. Uppsatsen behandlar även ett antal avgöranden om vårdslös rådgivning för att kunna spåra de faktorer som domstolarna har fäst betydelse vid avseende bedömningen om en rådgivares agerande bedömts som vårdslöst eller inte. För att skadestånd ska utgå krävs det även att grundläggande skadeståndrättliga principerna är uppfyllda. Därför presenteras dessa kortfattat i ett eget kapitel. Tillsynsmyndigheterna för de båda lagarna är Finansinspektionen och Konsumentverket som idag har ett delat ansvar för konsumentskyddet på den finansiella marknaden. Av särskilt intresse för ämnet presenteras fallet om Acta Kapitalförvaltning, som är ett av företagen som det riktats kritik mot, på grund av att de rekommenderat produkten Valutaindexobligationen Tillväxtmarknader 1-4. Allmänna reklamationsnämnden har hittills tagit beslut i sex ärenden beträffande produkten Tillväxtmarknader 1-4 och har kommit fram till att Acta inte har varit vårdslös i sin rådgivning. Vid en sammanfattning av samtliga faktorer i fallen om Acta kan det dock finnas ett par punkter som talar emot Allmänna reklamationsnämndens beslut. Till exempel har produkten, trots att den ansetts ha haft en hög risk, ändå rekommenderats till kunder som efterfrågat en lägre risk vilket inte har stämt överens med kundernas behovsanalys. Kunderna till Acta har också ansett att de inte har fått någon information om riskerna med placeringen. Huruvida tingsrätten kommer att bedöma Actas rekommendation som vårdslös eller inte återstår dock att se och det kommer att bli intressant att följa fallet i framtiden.