Jämförelse mellan två mätmetoder för qrs-duration i vila och maxbelastning vid arbetsprov

Sammanfattning: Elektrokardiografi är en medicinsk teknik som används för att registrera hjärtats elektriska aktivitet. QRS-tiden avspeglar hur snabbt kammarmuskulaturen depolariseras. QRS-tiden mäts från början av Q-vågen till slutet av S-vågen och har ett normalt värde som ligger på <120 millisekunder (ms) hos vuxna. Ett breddökat QRS-komplex (>120 ms) kan uppstå på grund av defekta retledningsbanor som vänstersidigt skänkelblock/högersidigt skänkelblock då kammarnas depolarisation sker långsammare. QRS-tiden kan även förlängas vid användning av vissa antiarytmiska läkemedel som Tambocor. Många studier har visat att Tambocor kan medföra en viss QRS-breddökning vid fysisk ansträngning. QRS-breddökning är en avgörande prognostisk markör för Tambocor-utsättning eller dosjustering då en förlängd QRS-tid kan leda till livshotande arytmier såsom ventrikelflimmer. I studien utfördes QRS-mätningar på friska patienter, patienter med Tambocor-behandling och patienter med vänstersidigt/högersidigt skänkelblock. Syftet med studien var att undersöka om QRS-tiden i vila och maxbelastning vid arbetsprov skiljer sig statistiskt och kliniskt åt när mätning sker med två olika metoder. QRS-mätning med båda metoderna utfördes digitalt via ECView program. Metod 1 baserade på att välja ett QRS-komplex som ser bredast ut och har bra teknisk kvalitet för att kunna mäta på. Metod 2 baserade på att mäta på avledningen som har tidigast Q och på avledningen som har senast S. Resultatet visade en stark positiv korrelation mellan metoderna både i vila och vid maxbelastning. One sample T test visade att metod 2 ger signifikant högre värde än metod 1. Bland-Altman diagram visade en god överenstämmelse mellan metoderna. Resultatet visade även att det kliniska beslutet för medicinutsättning/dosjustering hade påverkats hos två patienter med Tambocor-behandling beroende på vilken metod som används. Slutsatsen är att metoderna skiljer sig signifikant åt och fler studier behövs för att bekräfta om skillnaden är klinisk signifikant