Avbrottsförsäkring; vad är avbrott genom egendomsskada

Sammanfattning: Avbrottsförsäkring innebär att ett företag kan försäkra sig mot risken att drabbas av indirekta förluster vid egendomsskada såsom att verksamheten kan komma att stå stilla vid t.ex. brand- eller maskinskada. Denna försäkringsform utvecklades i slutet av 1800-talet i England, USA och i Frankrike. I Sverige blev den först allmän i början av 1950 talet. Avbrottsförsäkring ersätter bortfall av det försäkringsmässiga täckningsbidraget vilket kort kan definieras som försäljningsvärdet minus i försäkringsavtalet klart preciserade kostnader. För att ersättning skall utgå ur avbrottsförsäkringen krävs det att alla de förutsättningar som uppställs enligt villkoren är uppfyllda. För att ersättning skall utgå krävs det för det första att skadan har uppstått under den tid försäkringen varit i kraft och för det andra att en ersättningsbar händelse har orsakat egendomsskadan. Därefter utreds om egendomsskadan har orsakat en minskning av det försäkringsmässiga täckningsbidraget, vilket definieras som försäljningsvärdet minus preciserade kostnader angivna i försäkringsavtalet, under ansvarstiden. Denna förlust skall ha uppstått i den försäkrade rörelsen. Vid tolkning av försäkringsavtal tillämpas den objektiva tolkningsmetoden på grund av att en gemensam partsvilja oftast inte kan fastställas ifråga om avtalets innebörd. Objektiv tolkning innebär att man utgår från att avtalet har den betydelse som en större relevant grupp av personer skulle ha tolkat det. Med ersättningsbar skadehändelse menas en sådan händelse som täcks av ett försäkringsavtals omfattningsvillkor. Med omfattningsvillkor menas villkorsklausuler som preciserar de situationer, skadehändelser, som omfattas eller inte omfattas av försäkringen. Med egendom menas allt av förmögenhetsvärde som finns hos eller tillhör företaget såsom fast- och lös egendom Det krävs dock att egendomen klassas som lagligt intresse.. För att en egendomsskada skall anses vara för handen krävs det att egendomen har genomgått någon form av fysisk försämring. Med fysisk försämring menas alla former av försämringar oavsett om egendomens brukbarhet påverkas eller inte, bara de står i tillräckligt nära samband med den täckta händelsen. Om en ersättningsbar skada inträffar under den tid försäkringsgivaren är ansvarig, ersätter avbrottsförsäkringen den förlust som uppstår under ansvarstiden. Enligt villkoren innebär begreppet ansvarstid, ''den tidsperiod under vilken bortfall av försäkringsmässigt täckningsbidrag ersätts'' Skandias KOFF, Definitioner, se ansvarstid, s. 36.. Avbrottsförsäkringens ansvarstid börjar löpa från den tidpunkt då egendomsskadan inträffat och 12 månader fram i tiden. De försäkringsvillkor som utpekar en ersättningsbar händelse kan man kalla för ansvarsbärande händelsevillkor Schmidt (1943) s. 198.. Om ett ansvarsbärande händelsevillkor kräver ett orsakssamband mellan den täckta händelsen och en skada kan det sägas utgöra ett ansvarsbärande orsaksvillkor Schmidt (1943) s. 198f. . Det ansvarsbärande orsaksvillkoret kan stadga att orsakssambandet skall uppfylla ett krav på faktisk- eller direkt kausalitet Med kausalitet menas orsakssammanhang, se juridikens termer (1993). . Orsaksvillkoret stadgar alltså en viss orsakskvalitet. Frågan är var det stagade orsakssambandets yttersta gräns ligger. För att begränsa försäkringsgivarens ansvar från att inbegripa alla skador tillämpas även adekvansläran inom försäkringsrätten. Adekvansläran har sitt ursprung inom skadeståndsrätten. Innan adekvansläran tillämpas görs en analys av orsakssambandet. I doktrinen används två allmänt vedertagna begrepp för att analysera orsakssambandet mellan en händelse och den skada som händelsen orsakar. Dessa två begrepp är tillräcklig- och nödvändig betingelse. Att en händelse är en tillräcklig betingelse Det latinska uttrycket är causa causans - orsakande orsak. Se Hellner (1976) s. 142f samt Hellner (1995) s. 197. för en skada innebär att en händelse enligt naturens och samhällets ordning leder till en skada. Att en händelse är en nödvändig betingelse Det latinska uttrycket är conditio sine qua non - vilkor utan vilket skadan inte skulle ha inträffat. Se Hellner (1976) s. 142f samt Hellner (1995) s. 197. för en skada innebär att skadan inte skulle ha inträffat om inte händelsen inträffat. I vissa fall där den oaktsamma handlingen är en tillräcklig betingelse för skada har man ändå valt att inte anse att den skadegörande handlingen medför skadeståndsansvar för skadan därför att det var alltför osannolikt att handlingen skulle medföra skadan. I dessa fall har man fastslagit, från lagstiftarens- och domstolarnas sida, att ett krav på adekvans skall föreligga för skadeståndsansvar, d.v.s. skadeståndsansvarets yttersta gräns. Vid adekvansbedömning är det sambandet mellan orsak och skada som skall bedömas. Andersson (1993) s. 94 Bedömningen innebär en värdering av orsakssambandet vilket måste vara av en viss kvalitet för att betecknas som adekvat. Andersson (1993) s. 94f. Vanligaste sättet att bestämma kvaliteten är att undersökningen inriktas på en sannolikhetsprövning. Enligt förarbetena till skadeståndslagen skall en objektiv bedömning göras, där formuleras adekvansen som ett krav på att skadan, skall ha ''framstått som en beräknelig och i viss mån typisk följd av det skadegörande beteendet'' för en person med kännedom om alla föreliggande omständigheter. Prop. 1972:5 s. 21f. Adekvanskravet anses enligt lagstiftaren även tillämpas inom försäkringsrätten. Enligt försäkringsrättskommittén antas ett krav på adekvat kausalitet föreligga mellan skada och täckt händelse. Detta gäller dock endast indirekta skador. Adekvanskravet innebär att försäkringsgivarens ansvar begränsas till någorlunda beräkneliga och typiska skadeföljder. Enligt en samstämmig doktrin skall dock adekvansbedömningen tillämpas liberalt. Avbrottsförsäkringsvillkoren stadgar endast ett krav på faktisk kausalitet mellan skada och avbrott vilket enligt ordalydelsen innebär ett oändligt försäkringsgivaransvar. Ansvaret begränsas dock genom att praxis uppställer ett krav på adekvans. I ett rättsfall NJA 1998 s. 448 tillämpades adekvanskravet mindre strikt av hovrätten än av tingsrätten. Högsta domstolen valde att avgöra fallet på andra grunder än genom tillämpning av adekvans. I skadevillkorsnämnden har ett antal fall berört frågan om avbrottets yttersta gräns. Där har som exempel minskad kundtillströmning ansetts ha samband med skadan, trots att skadan hade åtgärdats långt tidigare, och medförde rätt till avbrottsersättning. Slutsatsen är att adekvanskravet inom försäkringsrätten tillämpas liberalt av domstol och skadeförsäkringens villkorsnämnd.