Paulus och dopet. : En analys av dopet i Romarbrevet

Sammanfattning: Hur använder sig Paulus av dopet i sin argumentation och vad är dopets funktion i Romarbrevet 5:12-6:14? Jag delade in Romarbrevet 5:12-6:14 i mindre delar för att kunna göra mindre analyser av Paulus argumentation. Genom att fokusera på hur Paulus argumenterar, och ta fasta på nyckeltermer kunde jag se vad som var Paulus påståenden och hur han argumenterar för dessa. Genom argumentationsanalysen har jag kommit fram till följande: Att Paulus använder sig av dopet som ett redskap för att värja sig emot anklagelser, faktiska eller påhittade som en del av retoriken i argumentationen. Dessa anklagelser som han tänkte skulle kunna uppstå från Rom 5:20, att där synden växte flödade nåden. Han tänkte sig att det skulle kunna tolkas som att de kristna inte behövde leva moraliskt. Men det är inte vad han menade, han menade att Kristus är ett friköpande från synd, att det sker genom dopet. Dopet som Paulus här menar är ett dop in i Kristus död, och att de begravts tillsammans med Kristus i dopet. Det som Paulus verkar försvara sig emot, är att de tycks finnas de som tyckte att han predikade billig nåd. Men att dö i dopet var också i en viss mening att uppstå, inte att uppstå som Kristus, utan uppstå till ett förnyat liv. Att de kristna ska vandra i ett förnyat liv, menade Paulus var att leva på ett nytt sätt där synden inte härskade i deras liv, utan där nåden ska härska. Det är frågan om en moralisk aspekt, de ska inte fortsätta leva i synd, de har dött från den. Det förnyade livet som de ska vandra i, är ett liv som inte är präglat av synd. De kristna uppmanas av Paulus att låta Gud brukar deras lemmar för rättfärdigheten och inte låta synden härska över deras dödliga kropp.           Precis som synden kom in i världen genom en människas överträdelse, så friköper dopet från synden, detta genom att de döpta dör i dopet med hänseende på synden. Detta kan ske genom en människas rättfärdiga handling, på samma sätt som en människas handling ledde till synd och död. Det som Paulus använder dopet för i denna kontext, är att visa på den gemenskap den döpta får med Kristus. En gemenskap som delar hans död, en död som var bort från synden. Paulus använder sig bara av dopet i 6:3-4, som en del av hans argumentation i vad som skulle kunna ses som rättfärdiggörelse av tro genom dopet. Att det är genom dopet som det sker, visar sig ganska tydligt då Paulus använder sig av formulering ἐβαπτίσθημεν εἰς Χριστὸν Ἰησοῦν εἰς τὸν θάνατον αὐτοῦ ἐβαπτίσθημεν, att de som har blivit döpta in i Kristus Jesus, har blivit döpta in i hans död. Paulus argumenterar för att gemenskapen de får tillsammans med Kristus är genom dopet, dopet är funktionen som gör att de delar hans död och får ett förnyat liv, som ska präglas av moral. Men det är också en gemenskap i eskatologisk mening, att de ska uppstå från de döda. Dopet blir som en länk mellan synd och rättfärdighet, där Adam står för synden och Kristus för rättfärdigheten, genom en människas överträdelse kom synden som människan får dela, men genom en människans rättfärdiga handling, får människan ett frikännande och evigt liv genom dopet.