Medvetenhet och uppsåt vid allvarlig psykisk störning - En studie om prövningen av uppsåt i mål med allvarligt psykiskt störda lagöverträdare

Sammanfattning: Psykiskt störda lagöverträdare har i alla tider särbehandlats straffrättsligt på ett eller annat sätt. I Sverige sker den särbehandlingen vid påföljdsbestämningen vilket innebär att en allvarligt psykiskt störd lagöverträdare inte ska dömas till fängelse om inte särskilda skäl föreligger. I detta hänseende är Sverige tämligen unikt, då det i de flesta andra stater, för straffansvar krävs, att gärningsmannen är tillräknelig. Vid brottsbalkens införande år 1965 avskaffades tillräknelighetsbegreppet i svensk rätt eftersom det ansågs ha spelat ut sin roll. Däremot förutsågs inte att problem skulle komma att uppstå vid uppsåtsprövningen i vissa fall. För att ett brott ska anses begånget i lagens mening krävs uppsåt eller, vid vissa särreglerade brott, oaktsamhet. Om uppsåt, eller i vissa fall oaktsamhet, inte föreligger har heller ingen brottslig gärning begåtts. Uppsåt är därmed en nödvändig brottsförutsättning för att en gärningsman ska kunna dömas för en brottslig handling, och en uppsåtsprövning ska företas i varje enskilt fall. Uppsåt kan föreligga i tre former, genom antingen avsiktsuppsåt, insiktsuppsåt och likgiltighetsuppsåt. Gemensamt för dessa tre former av uppsåt är att det krävs någon form av medvetenhet hos gärningsmannen om brottsrelevanta omständigheter. Det innebär att gärningsmannen måste ha en uppfattning om vad han gör och vad som händer omkring honom, han får alltså inte vara allt för omtöcknad. Ett omtöckningstillstånd kan exempelvis uppkomma i samband med sjukdomsfall, patologisk rus eller vid psykisk sjukdom. Uppsåtsprövningen ska utgå ifrån gärningsmannens subjektiva uppfattning om den brottsliga gärningen och de omständigheter som omgett denna. Eftersom uppsåt aldrig är objektivt iakttagbart är det i vissa fall därmed förenat med svårigheter att klarlägga om gärningsmannens handlande har varit uppsåtligt eller ej. Speciellt påtaglig är denna problematik i fall med allvarlig psykiskt störda lagöverträdare. I fall med allvarligt psykiskt störda lagöverträdare ska uppsåtsprövningen ske på samma sätt som i fall med gärningsmän med en normal sinnesförfattning. I många fall kan det dock diskuteras huruvida en allvarligt psykiskt störd gärningsman faktiskt kan anses ha haft uppsåt till en brottslig handling. Om gärningsmannen tror sig vara jagad av utomjordingar och skadat en människa, i ett försök att försvara sig mot dessa rymdvarelser, kan han då anses ha haft uppsåt till övergreppet? I praxis besvaras frågan allt som oftast jakande, något som kritiserats i både doktrin och förarbeten. En annan fråga som diskuterats mycket ingående i doktrin och förarbeten är om gärningsmän som lider av en allvarlig psykisk sjukdom överhuvudtaget kan ha en förmåga att inse gärningens innebörd eller kan ha en förmåga att anpassa sitt handlande efter en sådan insikt. Det som har föreslagits är att gärningsmän som inte har denna förmåga ska anses vara otillräknelig, vilket innebär att straffrättsligt ansvar inte kan föreligga. Mycket tyder på att ett tillräknelighetskrav kommer att införas i svensk rätt som en förutsättning för straffansvar. Kvar står dock frågan hur uppsåtsprövningen i fall med otillräkneliga gärningsmän kommer att påverkas. Föreliggande utredningsförslag, som ännu inte genomförts, förordar att, i fall med otillräkneliga gärningsmän, en uppsåtsprövning överhuvudtaget inte behöver företas. Därigenom skulle fall där, enligt dagens ordning, gärningsmännen skulle frias på grund av bristande uppsåt undvikas och de skulle kunna beredas den psykiatriska vård de i många fall är i oundgängligt behov av.