När kan parts passivitet inom avtalsrätten få rättsverkan?

Sammanfattning: Uppsatsen behandlar passivitet inom avtalsrätten och när denna kan få rättsverkan. Juridiskt innebär passivitet att man underlåter att agera, exempelvis genom att underlåta att godkänna anbud, att neka anbud eller att förtydliga på något sätt. Huvudregeln inom avtalsrätten är att avtal blir bindande genom aktiv handling från båda parters sida och principen att den som tiger inte samtycker gäller. Det finns dock undantag till denna huvudregel och alltså i vissa fall möjlighet att bli bunden av avtal vid passivitet. Mina frågeställningar i uppsatsen blir att besvara frågan när parts passivitet kan få rättsverkan samt om det krävs några andra omständigheter i kombination med passiviteten. De slutsatser jag kommit fram till i min uppsats är att passivitet i sig inte kan erkännas rättsverkan, däremot tillsammans med andra omständigheter. Vidare är den s.k. lojalitetsprincipen grundläggande för hela avtalsrätten och nämns ofta i både lagrum, doktrin och rättspraxis som en viktig beståndsdel när det kommer till att bedöma passivitets rättsverkan. Det är oftast i de fall där parterna exempelvis haft långtgående förhandlingar innan passivitet uppstår som det leder till avtalsslut. Även partsbruk och sedvänja, konkludent handlande samt framkallande av anbud är faktorer man ser är återkommande i dessa fall.