Människans preferens för natur : en analysmetod för landskapsarkitekter

Sammanfattning: Natur bidrar positivt till människans välbefinnande. Samtidigt minskar stadsmänniskans närmaste natur som en följd av förtätning och urbanisering. Därför är det viktigt att anpassa utformningen av de grönytor som bevaras efter människans behov. Vi anser att det saknas en koppling mellan kunskap om människans preferenser och landskapsarkitekters arbete. Syftet med arbetet var att tillgängliggöra kunskapen om vad i naturen som människan har preferens för, samt att föreslå hur denna kunskap kan tillämpas av landskapsarkitekter. Arbetets fokus låg på analysskedet eftersom analys påverkar senare steg i gestaltningsprocessen. Vi formulerade frågan: Hur kan landskapsarkitekter i gestaltningsprocessens analysskede använda kunskapen om vad i naturen som människan har preferens för? I en litteraturstudie inom miljöpsykologi identifierades naturtyper, fysiska element och strukturella egenskaper i naturen som människan har preferens för. Resultaten från litteraturstudien visade att människan har preferens för exempelvis savann och vattenmiljöer, blommor och träd samt utsikt, skydd och sammanhållna ytor. Vi drog slutsatsen att människan föredrar varierande miljöer. Resultaten från litteraturstudien ordnades i de fyra kategorierna: öppna ytor, slutna ytor, vatten och brynzoner. Vi tog fram och utvärderade en analysmetod och visade på så sätt hur landskapsarkitekter kan använda denna kunskap. Vår analysmetod utvecklades från kategorierna och var det viktigaste resultatet. Analysmetoden utvärderades genom analys och program för två stadsdelsparker i Uppsala. Analysmetoden fungerar för att få en övergripande uppfattning om en park och kan ligga till grund för vidare gestaltningsarbete om den kompletteras med andra analysmetoder.