Ändamålet helgar (tvångs)medlen? - Om polisiär användning av tvångsmedel vid misstanke om ringa narkotikabrott

Detta är en Uppsats för yrkesexamina på avancerad nivå från Lunds universitet/Juridiska institutionen; Lunds universitet/Juridiska fakulteten

Sammanfattning: Sedan 1993 äger svensk polis rätt att använda de så kallade öppna tvångsmedlen husrannsakan, beslag, kroppsvisitation och kroppsbesiktning när det föreligger misstanke om ringa narkotikabrott. Integritetsskyddskommittén vittnade år 2007 om att Justitieombudsmannen och Justitiekanslern varje år får ta emot flera klagomål kring användningen av dessa tvångsmedel. Med anledning av detta ställer uppsatsen frågan om det skulle kunna vidtas lagstiftningsåtgärder för att minska den otillbörliga användningen av tvångsmedlen vid misstanke om ringa narkotikabrott. Tvångsmedelsanvändningen grundar sig i en allmän avvägning mellan den personliga integriteten och statens intresse av en effektiv brottsbekämpning. Den grundar sig också i ett antal principer såsom ändamålsprincipen, behovsprincipen, proportionalitetsprincipen, legalitetsprincipen och hänsynsprincipen. Dessa principer styr både lagstiftningen bakom tvångsmedlen och det praktiska förfarandet vid tvångsmedelsanvändningen. Vid det praktiska förfarandet framkommer utifrån Justitieombudsmannens och i viss mån Justitiekanslerns praxis att det finns ett antal olika typfall som föranleder kritik. Dessa innefattar att det inte uppnåtts skälig misstanke för att vidta tvångsmedlet ifråga, att de straffprocessuella principerna inte anses ha efterlevts eller att ett beslut om tvångsmedelsanvändning fattats av enskild polisman utan att det förelegat fara i dröjsmål. Framställningen föreslår att 28 kap. 1 § rättegångsbalken ses över i syfte att göra det tydligare att det som huvudregel krävs skälig misstanke vid användning av tvångsmedlet. Detta i syfte att minska risken för otillbörlig användning av tvångsmedlet. I övrigt ställer sig framställningen avvisande till lagstiftningsåtgärder för att minska förekomsten av otillbörlig användning. Istället anses förekomsten i huvudsak grunda sig i tillämpningen. Framställningen konstaterar dock att ett visst mått av felaktig användning, eller misstag om så vill kallas, kanske får anses vara oundvikligt i ett samhälle där de styrande principerna är öppna för olika tolkningar och där den personliga integriteten och en effektiv brottsbekämpning kan tänkas hamna i konflikt.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)