Attitydskillnader hos en grupp en- och flerspråkiga föräldrar till barn i behov av TAKK – tecken som alternativ och kompletterande kommunikation
Sammanfattning: Forskning visar på att man inom olika kulturer har olika vägar för att lära barn prata och kommunicera – så kallad språklig socialisation (Salameh, 2010). Detta gör att det man ser som riktigt och rätt i en kultur inte alltid stämmer överrens med vad man anser i en annan. I Sverige använder vi oss ofta av TAKK – tecken som alternativ och kompletterande kommunikation vid kommunikationssvårigheter. Dock bygger denna metod mycket på mycket av det som karaktäriserar den typ av språklig socialisation som vi använder oss av i västvärlden. Detta skulle eventuellt kunna leda till problem vid interventionen om föräldrar från andra kulturer förväntas jobba efter en metod som skiljer sig helt från deras egna normer. Därmed är syftet med denna uppsats att undersöka huruvida en grupp en- och flerspråkiga föräldrar ser på TAKK och om det finns några skillnader i deras attityder till metoden. Tre enspråkiga och två flerspråkiga föräldrar deltog i intervjuer som spelades in på band och därefter transkriberades ortografiskt. Intervjuerna analyserades därefter med fokus på mening och redovisas i ämnesområdena; bakgrunden till teckenanvändandet, omgivningens användande av tecken, omgivningens attityder, eget teckenanvändande, egna känslor och attityder samt tankar kring flerspråkighet. Vid analysen framkom det att det fanns större likheter än skillnader mellan de en- och flerspråkiga föräldrarna och att samtliga föräldrar var mycket positiva till metoden som helhet.
HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)