Landskapets lekvärden : Harald Aronssons park då, nu och i framtiden

Detta är en Master-uppsats från SLU/Department of Landscape Architecture, Planning and Management (from 130101)

Sammanfattning: Världshälsoorganisationen (WHO) rekommenderar att barn utövar någon form av fysisk rörelse minst 60 minuter per dag. Fysisk inaktivitet är ett växande samhällsproblem, barn rör på sig allt mindre i vardagen och aktivitetsnivåerna tenderar att ytterligare försämras under helgerna. Boverket framhåller därför att kommuner bör arbeta aktivt för att underlätta för fysiska aktiviteter. Ett sätt att främja hälsa och stimulera fysisk aktivitet är att möjliggöra en ökad grad av utomhusvistelse genom erbjudande av välplanerade och tillgängliga grönområden. För ju mer otillgänglig en park är, desto färre men också kortare besök tenderar den att få. I linje med detta uppger Folkhälsomyndigheten att den bostadsnära naturen är mycket betydelsefull för en stor del av befolkningen, då den möjliggör dagliga besök i och med att den lätt kan nås. Tillgången till mångfunktionella grönområden nära bostaden kan således anses vara av vital betydelse för den fysiska och psykiska hälsan. Denna uppsats riktar sig till alla som kan komma att involveras i projekterings- eller förbättringsarbete kring barns utemiljöer för att främja deras fysiska och psykiska utveckling. Utgångspunkten för denna uppsats har varit att med grund i litteratur kring barn och utomhusmiljöer samt trädgårdshistoria, undersöka vilka befintliga kvalitéer och aspekter i en kulturhistoriskt värdefull parkmiljö som bör beaktas och kan utvecklas för att skapa en god lekmiljö utan att viktiga kulturhistoriska värden går till spillo. Harald Aronssons park, en stadsdelspark i Örebro, valdes som ett typexempel för att påvisa hur en utemiljö kan analyseras och utvärderas samt hur olika värden kan balanseras i ett utvecklingsförslag. Harald Aronssons park, även benämnd Östra Rostaparken, kallas tillsammans med Västra Rostaparken för Rostaparkerna. Dessa grönytor är belägna innanför Stjärnhusen, vilka fått sitt namn av huskropparnas stjärnformade plan. Stjärnhusen ritades av arkitekterna Backström & Reinius år 1947 och kom att avspegla de för den tiden rådande planidéerna gällande ett bra och tryggt boende för alla i en rumsligt avgränsad miljö med gemensamma grönytor, där den närbelägna parken med lek- och rekreationsmiljö skulle utgöra ett komplement till bostaden. Rosta sågs som ett föregångsområde och blev en symbol för efterkrigstidens välfärdssamhälle, vilket rönte stort intresse både nationellt och internationellt. Rosta klassas idag som riksintresse av kulturmiljövården och ses som ett flaggskepp i svensk bostadsplaneringshistoria, vilket innebär att stor försiktighet ska iakttas för att bibehålla estetiska och arkitektoniska värden. Med bakgrund i en litteraturstudie med fokus på barn, lek och designaspekter gällande barns utemiljö samt svensk utemiljögestaltning från tidigt 1900-tal fram till 1960-talet, inventerades och analyserades parkens innehåll, uppbyggnad, funktioner och värden med särskild inriktning mot kulturhistoriska- och lekfrämjande aspekter. Analysen har sedan legat till grund för en utvecklingsdiskussion där parkens olika värden balanseras på konceptuell nivå. Den historiska tillbakablicken visade att den stora öppna gräsytan, plaskdammen med sin kalkstensbeläggning och bronsskulptur, kullen, bollplanerna och parkens tre lekplatser är inslag som alltid har funnits i parken och som är tydliga tecken på den tidens strävan att ge plats för barnen och deras lek. Analysen visade att parken nyttjas flitigt av både intilliggande förskoleverksamheter och boende i Rosta, både som transportled och som en plats för umgänge, rekreation, solbad, sportaktiviteter samt lek. Nyttjandefrekvensen tenderar dock att minska kvällstid samt vid dålig väderlek. Tillgängligheten, bristen på skugga samt den svaga rumskänslan i parken lyfts via analysverktyget SWOT fram som några av parkens svagheter. Ytterligare svagheter är tillgången på löst material som i parken är begränsad, liksom tillgången till platser där barnen kan lämna avtryck och skapa sina egna platser. Detta är aspekter som lyfts fram i litteraturstudien som viktiga i utemiljöer avsedda för barn, tillsammans med bland annat varierad topografi, miljöerbjudanden och multisensoriska element. Parkens tre lekplatser är i stor utsträckning utrustade med statiska lekredskap som lämnar lite utrymme för fantasi-, utforskande- eller experimenterande lek. För att ytterligare främja parklandskapets lekvärden föreslås bland annat att lekmiljöer, så som ett lekbuskage och salixtunnlar anläggs mellan parkens tre lekplatser samt att upprustning av plaskdammen genomförs för att uppmuntra förflyttning mellan de olika lekmiljöerna. Möjligheten att leka sig fram genom landskapet kan stimulera till ökad fysisk aktivitet. På samma sätt kan de föreslagna salixtunnlarna och lekbuskaget öka möjligheterna för barnen att med löst material påverka sin omgivning och därigenom stimulera till ökad psykisk hälsa. Att fler miljöerbjudanden adderas till parken och att dessa även är mer mångfunktionella, stärker parkens attraktivitet så att fler barn lockas att leka där. Förhoppningen är att de föreslagna förändringarna ytterligare skall höja parklandskapets lekvärde och skapa en park som främjar barns fysiska och psykiska hälsa och utveckling.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)