“Man måste ju ändå veta” : BVC-sjuksköterskor och förskolepedagoger om orosanmälningar

Sammanfattning: Det här är en kvalitativ studie med utgångspunkt i berättelser om upplevelser och erfarenheter av orosanmälningar hos professionella med anmälningsskyldighet inom förskola och BVC. Studien har med hjälp av semistrukturerade intervjuer och ett hermeneutiskt förhållningssätt gett nya tolkningar och ökad förståelse för de professionellas upplevelser och processen med orosanmälningar. Goffmans teori om social interaktion och Hasenfelds teori om relationsskapande i människobehandlande organisationer har bidragit till att vi har kunnat skapa ett djup i våra tolkningar, samt till att kunna nå förståelse för hur olika upplevda hinder spelar in i de professionellas anmälningsbenägenhet. Utifrån en hermeneutisk tematisk analys har vi i resultatet kunnat identifiera ett antal olika teman i de professionellas upplevelser kring orosanmälningar. Dessa teman berörde arbetet i att identifiera barn som far illa, att välja att inte göra en orosanmälan, professionellas relationer till föräldrar och deras reaktioner på orosanmälan, samt de professionellas behov av stöd i arbetet. Studiens resultat visar på att det finns kopplingar mellan de professionellas anmälningsbenägenhet och en rädsla inför att göra en felaktig orosanmälan. De professionella har ett stort behov av stöd främst från kollegor och chefer och upplevelsen av att inte vara ensam om att göra en orosanmälan ökar anmälningsbenägenheten. Vår studie syftar till att ge en ökad förståelse för de svårigheter som de professionella upplever vid orosanmälningar.