Förutsättningarna för additiv tillverkning ombord på svenska marinens ytfartyg

Sammanfattning: Arbetet syftar till att undersöka om additiv tillverkning (AM) kan vara en lämplig resurs ombord på svenska marinens ytfartyg för att möjliggöra tillverkning av komponenter. Underhåll av fartygen inom den svenska marinen kan i nuläget vara utmanande då flertalet fartyg innehåller av komponenter som inte längre finns tillgängliga att köpa in. Orsaken bakom det kan vara att leverantörer med tiden har försvunnit eller att vissa delar har slutat tillverkas. En annan utmaning är tillgången på komponenter ute till sjöss då utrymmet på fartygen är begränsat. Additiv tillverkning är en tillverkningsteknik som innebär att material läggs ut lager för lager och på så vis bygger upp ett tredimensionellt objekt. Tekniken kan skapa, inom loppet av några timmar, ett fysiskt objekt med komplex geometri utifrån en digital modell. Genom att använda tekniken som tillverkningsresurs ombord på marinens ytfartyg kan en högre tillgänglighet av reservdelar uppnås. Reservdelar till marinens fartyg går idag genom ett centraliserat logistiksystem som utgår från ett större centrallager och vidare ut till de marina förbanden. AM möjliggör decentraliserad tillverkning vilket kan skapa en mer snabbrörlig och flexibel logistikhantering förutsatt att AM-tekniken kan tillverka den efterfrågade komponenten. Rapporten tar delvis upp de olika AM-metoderna som finns tillgängliga med fokus på metoderna Materialextrudering (FDM) och Powder Bed Fusion (PBF) som anses ha större relevans för användning inom militärt bruk. Vi har intervjuat relevanta personer från Försvarets Materielverk och gjort studiebesök ombord på några av marinens ytfartyg. Informationen därifrån har vi analyserat utifrån relevant teori från vår litteraturstudie kring AM. Utifrån analysen kan vi dra slutsatsen att det finns ett antal utmaningar som försvårar en eventuell användning av AM generellt inom Försvarsmakten och specifikt ombord på ytfartygen. Dessa faktorer omfattar bland annat vibrationer, rörelser till sjöss och den begränsade tillgången på digitala modeller. Utöver det måste den tillverkade komponenten uppfylla systemsäkerhetskraven för att bli godkänd för användning. I nuläget har marinen en fungerande underhållsorganisation där AM skulle kunna ingå som en värdefull resurs i framtiden. Behoven som AM kan tillgodose är en ökad tillgänglighet på vissa förbrukningsvaror, reservdelar och helt nya produkter. Med avseende på de tekniska förutsättningarna och AM-maskinernas egenskaper kom vi fram till att FDM-metoden är bäst lämpad för användning ombord på fartygen. En inledande användning av FDM-utrustning av Försvarsmakten bör lämpligtvis göras i mindre skala ombord på stödfartyg då det ligger i linje med den verksamhet som bedrivs ombord på dessa i nuläget.