Hälta hos svenska slaktgrisar : patologiska förändringar och behandling

Sammanfattning: Hälta är ett vanligt problem inom grisproduktionen med konsekvenser för både djurvälfärd och ekonomi. Definitionen av hälta är en avvikelse i det normala rörelsemönstret, vilken ofta är associerad med smärta. Orsaker till hälta hos grisar inkluderar fysiskt trauma, ledinfektion, förvuxna/nedslitna klövar, osteokondros samt osteoporos. Ledinfektion upptäcks hos cirka 1-2 % av svenska grisar vid slakt men incidensen under uppväxten är sannolikt högre, och kan variera stort mellan besättningar. Rekommenderad behandling vid hälta eller andra tecken på ledinfektion hos gris är bensylpenicillin, vilket ofta kombineras med NSAID. Syftet med denna studie var att kart-lägga vilka patologiska förändringar som kan påvisas vid obduktion av ben från slaktgrisar som avlivats på grund av icke behandlingsbar hälta, och utifrån resultatet resonera kring huruvida behandlingsrekommendationen bör ändras eller kompletteras. I studien obducerades 56 ben från 45 slaktgrisar som avlivats på grund av hälta. Benen samlades in av Gård och Djurhälsans veterinärer inom arbetet med SvarmPat (Svensk Veterinär Antibiotika Resistens Monitorering av Patogener), och transporterades till SLU tillsammans med en remiss innehållande information om misstänkt orsak till hältan, hältans duration, behandling och besättningens utformning. Den misstänkta orsaken till hältan jämfördes sedan med fynden som påvisades postmortem. Undersökningen inkluderade en makroskopisk inspektion av hela benet samt öppnade ledavdelningar, och i de fall en mikroskopisk bedömning av materialet bedömdes vara av värde gjordes även en sådan. I sju fall togs ett prov från den affekterade leden för bakteriell odling. Det vanligaste patologiska fyndet i studien var kronisk artrit, som sågs i benen från 27 av 45 individer (60 %). I många fall påvisades kraftigt nedbrytande förändringar i den drabbade leden. Yttre påverkan/fraktur angavs som misstänkt orsak till den kliniska hältan i 11 fall, men i nio av dessa fall påvisades istället kronisk artrit vid obduktionen. Detta belyser svårigheten i att ställa diagnos enbart utifrån kliniska symptom, samt att kroniska artriter kan vara mycket smärtsamma. Då kroniska förändringar i leder är resistenta mot behandling med antibiotika kan detta vara en förklaring till att behandlingen varit verkningslös. Fem av sex resultat från bakteriologiska odlingar visade en bakterie som vanligen är känslig för behandling med bensylpenicillin, varför antibiotikaresistens sannolikt inte varit orsaken till behandlingssvikt i denna studie. Flertalet artriter var sannolikt kroniska redan vid insättandet av antibiotikabehandling. Ökad kunskap behövs kring varför behandling ej sätts in i tid vid artrit hos slaktgris, samt vilka kliniska tecken på kronisk artrit med vävnadsdestruktion som kan ge anledning att överväga avlivning istället för behandling.