Straffvärdebedömning vid penningtvättsbrott

Sammanfattning: En följd av den nya lagen (2014:307) om straff för penningtvättsbrott har varit att ett flertal myndigheter, i diverse rapporter, riktat kritik mot att det råder brist på rättspraxis avseende straffvärdebedömningar i mål om penningtvättsbrott. Utöver dessa myndighetspublikationer är litteraturen om den straffrättsliga regleringen av penningtvättsbrott knapphändig. Det har därför varit av intresse att utreda och analysera hur domstolen fastställer straffvärdet i mål on penningtvättsbrott. Ifrågavarande uppsats syftar till att utreda hur domstolen gör och bör göra en straffvärdebedömning i mål om penningtvättsbrott. Utredningen behandlar endast grovt penningtvättsbrott och penningtvättsbrott av normalgraden. Därutöver syftar undersökningen till att analysera om det, mot bakgrund av gängse rättspraxis, finns enhetliga och förutsebara riktlinjer för hur dessa straffvärdebedömningar ska göras. För att uppnå dessa syften har det således varit viktigt att undersöka domstolsavgöranden, varför uppsatsen behandlar 16 rättsfall från HD samt olika hovrätter. Av rättsfallsanalysen har det framkommit att vid straffvärdebedömningar tillmäts egendomens värde en stor betydelse. HD har i ett avgörande fastställt att om egendomens värde uppgår till 18 prisbasbelopp, ungefär 870 000 kronor, motsvarar detta som utgångspunkt ett års fängelse. Som det har framgått är egendomens värde avgörande för fastställandet av det slutliga straffvärdet. Utifrån vad som framkommit kan det dock konstateras att det är problematiskt att egendomens värde beaktas i så stor utsträckning vid en straffvärdebedömning. Detta då det finns andra faktorer som bör beaktas i större omfattning. Sådana omständigheter kan exempelvis vara den tilltalades delaktighet vid penningtvättsbrottet samt de penningtvättsåtgärder som denne har vidtagit. Därutöver har det framgått att rättspraxis avseende penningtvättsbrott av normalgraden är mer enhetlig och förutsebar jämfört med motsvarande rättspraxis för grovt penningtvättsbrott. Detta beror antagligen på att det finns klarare hållpunkter för hur straffvärdebedömningen ska göras i mål om penningtvättsbrott av normalgraden. För grovt penningtvättsbrott är det mer oklart hur domstolen gör en straffvärdebedömning. Detta gäller särskilt när egendomens värde är något lägre eller högre än 18 basbelopp. Sammanfattningsvis kan det noteras att även om det numera finns ett fåtal riktlinjer för hur straffvärdebedömningen ska göras råder det fortfarande brist på rättspraxis avseende dessa bedömningar. Detta medför att det inte är helt förutsebart hur rätten kommer att fastställa straffvärdet vid penningtvättsbrott. Följaktligen kan det ha en negativ inverkan på det svenska rättssystemet, då domstolen får en alltför stor frihet vid dessa bedömningar. Slutligen kan det således leda till osäkra och godtyckliga prövningar.