Vem ringer jag när jag inte vill leva längre? : En narrativ analys av det sociala umgängets relevans för kampen mot psykisk ohälsa

Detta är en Kandidat-uppsats från Linköpings universitet/Socialt arbete; Linköpings universitet/Socialt arbete

Sammanfattning: Att bemöta psykisk ohälsa i människobehandlande organisationer är vanligt förekommande. För den professionella är det viktigt att ha en förståelse för vilka möjligheter och begränsningar som individen står inför. Detta för att kunna erbjuda ett gott bemötande och göra en rättvis bedömning. Oförståelse om psykisk ohälsa leder till felaktiga bedömningar och en ökning i stigmatisering. Syftet med denna studie är att undersöka ur ett narrativt perspektiv hur individer med psykisk ohälsa subjektivt beskriver den sociala omgivningens relevans i deras kamp mot psykisk ohälsa genom att granska fem självbiografier. Detta görs med en vetenskapsteoretisk utgångspunkt i socialkonstruktionismen. Empirin belyses med en Interaktionistisk teori om jaget, dramaturgiskt perspektiv och begreppet stigmatisering. Resultatet redovisas med hjälp av citat ur självbiografierna och analyseras under fem teman; ensamhet, att dela med sig av sin sjukdom, självbild, dåligt bemötande samt skam och skuld. Resultatet visar att berättarna upplever ett stöd av sin sociala omgivning när de blir bemötta med förståelse, stöttning och uppmuntran på rätt villkor. Vissa av berättarna upplevde att uppskattning gav dem en bättre självkänsla medan andra mådde sämre av beröm. Vidare visar resultatet att ett behov av stöd endast beskrivs under kristillfällen och när berättaren inte upplever att de har någon att kontakta. Berättarna beskriver övergripande negativa självbilder till följd av stigmatisering och dåligt bemötande utifrån deras sjukdom vilket också orsakar svårigheter i att tala om sitt tillstånd. I narrativen framställs de närmsta relationerna som källor till känslan av ensamhet och stöd. Den allmänna omgivningen framställs i relation till rädsla för stigmatisering och dåligt bemötande. Narrativen är konstruerade på ett sätt där berättaren framställs som både överlevare, offer, hjälte och bov vilket vidare visar på en komplexitet med psykisk ohälsa. Vi anser att detta resultat visar på hur psykisk ohälsa och dess möjligheter och begränsningar är högst individuellt och innebär olika svårigheter för olika individer. Som professionell behövs en bättre kunskap för att kunna bemöta individen där han eller hon är nu och arbeta med empowerment. En bättre kunskap hos professionella kan hjälpa att minska stigmatiseringen av psykisk ohälsa.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)